Brescia och Lombardiet, 12-14 december
Även om jag nu är hemma är det dags att berätta om dagarna i norra Italien kring Milano. Där skulle jag träffa min vän Francesco som bor i Brescia. Tåget mot Milano gick tidigt på lördag morgon från Salerno och visst kändes det lite konstigt att äta den sista middagen på fredagkväll med Franco och Carmela och sedan säga farväl. De har verkligen varit en bra familj att lära sig italienska i och dessutom har jag fått helt underbar mat. Visst kommer jag sakna dem men jag har ju min rikiga familj här hemma.
Efter fyra stopp på vägen (Neapel, Rom, Florens och Bologna) är vi äntligen framme på Milanos centralstation. Det kryllar av folk och jag börjar direkt leta efter en lucka att köpa biljett i till tåget mot Brescia. Eftersom snabbautomaterna man köper i bara tar kort som betalningsmedel idag är salen med betjänignsdiskar helt fullproppad med folk. Säkerligen kö i en timme. Att ställa sig i den kön finns inte i min värld utan därför blir det ett kort-köp. Ca en timme senare anländer jag till Brescia och Francesco hämtar upp mig med sin bil. Jag är riktigt trött efter den långa resan och de få timmar sömn jag hade natten innan, därför somnar jag i en soffa hemma hos Francesco direkt efter middagen.
På söndagen styr vi kosan mot den stora insjön "Lago di Garda" eftersom det inte gick att gå på matchen mellan Milan och Palermo, man var tvungen att vara medlemmar till klubben för att köpa biljetter till just den matchen. Surt sa räven och därmed blev det inte en enda Serie A-match den här hösten. Däremot har jag ju vart på tre matcher med Salernitana.
"Lago di Garda" var häftig att se men det var riktigt kallt. Från Salerno kom jag med 13-14 grader i ryggen och i Lombardiet ligger temperaturerna bara några grader över nollan. Visst var jag beredd på kyla, men inte riktigt så kallt. Vi hinner också med en liten tur runt i Brescia innan dagen är över, därefter väntar ett par timmars sömn innan flyget från Bergamo till Stockholm avgår.
Jag publicerar ett par bilder från min härliga tid i Salerno nedan för att minnas underbara Salerno och Kampanien. Det kommer en sista utvärdering också här på bloggen framöver.
Scusate!
Som ni ser ovan så befinner jag mig nu i Sverige på hemmaplan. Tyvärr blev det inlägget jag skrev i fredags aldrig publicerat. Bloggen är ännu inte nedlagd även om jag är hemma utan nu skall allt utvärderas och dessutom kommer jag bjuda på fler bilder jag har tagit men inte publicerat.
Nu däremot kommer inget längre inlägg utan torsdag kommer det ett nytt, längre inlägg.
A giovedi
Ciao
Två dagar i Neapel
Två gånger på tre dagar har jag nu varit i Neapel, tyvärr utan att gjort något som är värt resan på en timme. I söndags skulle jag åka och kika på fotboll; Napoli - Bari som spelade på eftermiddagen. Kl 15:00 började matchen på Stadio San Paolo och därför gick jag ut ganska tidigt till busshållplatsen här i Salerno, runt 11-tiden på förmiddagen. Bussarna brukar gå en gång i timmen till Neapel och hade de gjort det i söndags hade jag hunnit till matchen i god tid utan problem. Efter att ha väntat lite mer än en timme frågade jag till slut en herre om han visste när bussen skulle komma.
- Om det kommer någon buss idag kommmer den runt 13-tiden, annars får du ta tåget.
Då blir det ingen match tänkte jag men jag höll ändå hoppet uppe. När bussen till slut anländer vid 13:15 blir jag riktigt glad, jag hade ju nästan räknat med att den inte skulle dyka upp. Väl framme i Neapel är jag vid 14-tiden och börjar desperat leta efter buss eller tunnelbana till stadion. Utanför stadion är den stora piazzan nästan tom på folk när jag anländer 14:45 och jag börjar förstå att jag är sent ute. Biljetterna är helt slut och jag kan inget annat göra än att åka tunnelbanan tillbaka och börja vänta på nästa buss mot Salerno.
Till gårdagen då när jag och Caroline skulle åka till Ikea i Neapel och inhandla lite typiska svenska saker för vår sista dag här på skolan då vi ska ha en liten lunch och fika. Även igår blev det en stunds väntat på busshållplatsen, men igår dock bara en timme. När vi är framme på Piazza Garibaldi i Neapel börjar vi kolla upp när bussarna går, men möts av ett tungt svar.
- Det går tyvärr inga bussar dit idag, sa en busschaufför vi frågade.
Så var det bara att börja gå tillbaka till busshållplatsen och börja väntan på nästa buss mot Salerno. Två dagar i Neapel men inget gjort.
Noterbart är väl att båda dagarna jag åkt dit har varit festdagar, då allting är lite som det är. Söndagen är alltid festdagen och igår var det ju festen för Madonnan. Detta är dock inget jag hänger läpp för utan nu skall jag försöka njuta av sista veckan här. Det kommer bli skönt att komma hem, men jag tror också att det är först när jag är hemma som jag förstår hur bra jag haft det och vad mycket man sett och lärt sig.
Nu kommer några bilder. Den ena är på det enda jag såg av matchen i Neapel, nämligen arenan från utsidan. De andra två är från middagen hemma i fredags där det bjöd på riktigt Emiliano-mat. Med Emiliano mat menas mat från regionen Emilia-Romagna som är en mycket känd region för pasta, skinka och ost. Middagen i fredags bestod i vilket fall som helst utav tortellini, Parma-skinka och en speciell ost som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på.
A domani
Fina minnen
Hösten 2009 kommer alltid finnas i mina minnen som en speciell tid. Den första hösten då jag var fri att leva livet på egna villkor och göra vad jag ville. Resultaten blev en resa till södra Italien för att studera italienska och lära känna det syditalienska samhället och livet. Jag har haft en fantastisk höst, annat går inte att säga där jag kom hit med två resväskor och en vilja att lära mig tala ett nytt språk. Jag hade ingen vän, inga språkkunskaper i italienska med med vetskapen om att en familj väntade mig i Salerno lyckades jag pricka rätt tåg till södern och till slut hamna rätt. De första dagarna var nog bland de jobbigaste jag upplevt på riktigt länge. Psykiskt jobbigt. Att leva i ett samhälle där man inte förstår ett språk måste vara bland det värsta som finns. Att bli så utesluten och så oförstådd unnar jag ingen människa att vara. Som tur var fanns Janet i samma hushåll som mig, en kanadensisk dam som pratade ritkigt bra italienska och dessutom kunde jag ju prata engelska med henne. Lättnaden som jag kände när Janet började prata engelska med mig var som ett piano lyftes bort från mina axlar, det var verkligen en befrielse.
Idag började min sista skolvecka på Accademia Leonardo och på lördag åker jag tåg genom nästan hela Italien till modehuvudstaden Milano. Två dagar senare och ungefär vid den här tidpunkten om en vecka har jag landat i Sverige. Det är med andra ord dags att sammanfatta äventyret här i Salerno som har bjudit på så mycket gott och så mycket lärorika saker så jag inte vet vart jag skall börja. För att inte tala om alla härliga människor jag lärt känna. För att minnas tiden här i Salerno tänkte jag lägga ut lite bilder från den första tiden, de här nedan är från min andra dag i Salerno, 22 september då jag och David (engelsmannen) var i Vietri och badade. Då förstår ni genast att det är ett bra tag sedan, att bada nu är lika otänkbart för en italienare som att ha kebabkött på pizza eller ketchup på pasta. När vi ändå är inne på det finns det ganska mycket olika regler i det italienska köket som vi där hemma bryter mot, den som vill veta reglerna berättar jag gärna när jag kommer hem.
Nåväl, här kommer bilder från min andra dag i underbart vackra Vietri sul mare, en by där jag gärna skulle ha ett hus. När jag ser de här bilderna minns jag detta som det vore igår, men det är nästan tre månader sedan. Den 22 september i Vietri var en varm dag (29-30 grader) där havets temperatur var så skön så man skulle kunnat bada
hela natten. Porslin från just Vietri är väldigt speciellt och dessutom finns ett museum som jag dock inte besökt.
Helgen har bjudit på en härlig fest vi hade i lördags och dessutom en tur till Neapel igår som jag tänkte skriva lite om på onsdag (igår var verkligen en dag jag vill glömma så fort som möjligt).
A mercoledi
Helgen på Cilentokusten, del II
Om lördagen och folkfesten i Controne var en upplevelse utöver det vanliga var inte söndagen på den italienska landsbygden mycket sämre. Dagen började med något typiskt italienskt, nämligen att äta frukost vid en bar. Att äta frukost vid en bar i Italien är mycket vanligt speciellt för ungdomar. Det ni där hemma i Sverige kanske bör veta är att det inte är någon tallrik med yoghurt eller gröt som serveras. Till skillnad mot den italienska middagen så är frukosten nästan ingenting. Första tiden här i Salerno blev det nästan varje dag en ”panino”(baguette) med salami och ost, frukosten hemma var ju inget som mättade mig för mer än en halvtimme. Nu har jag blivit mer van med denna frukost och står mig oftast till lunchtid. Den italienska frukosten består oftast av kaffe, kakor eller en ”cornetto” som är ungefär som en Croissant med olika sorters fyllning. Nutella, marmelad och andra sorters choklad är de vanligaste fyllningarna i denna delikata bakelse.
Efter frukosten begav vi oss mot Carmelina, en vän till Leonardo som anordnade utflykten. Där bjöds vi på en lunch med hemgjorda produkter. Vin, ost och olivolja som Carmelina hade gjort själv och till det päron från gården och bröd som vi köpte i Controne. Detta smakade riktigt bra och att äta hemgjorda produkter var också väldigt speciellt. Hemmagjort vin smakar ofta lite syrligare än de man kan köpa i affär. Efter lunchen fick vi vara med och kika på när oliverna skördas. En speciell maskin används för att slå ner oliverna på backen som sedan samlas ihop på en stor matta som läggs ut runt trädet.
Vad ni bör tänka på när ni kikar på bilderna är också det otroligt vackra landskapet som den italienska landsbygden erbjuder. Berg, kullar och slätter om vartannat. Tillsammans ger det ett landskap som verkligen är unikt och ”italienskt”. När vi åkte på de små serpentinvägarna av grus kände jag verkligen att det här är det riktiga Italien. Så naturligt, så kuperat och olikt från Sverige. Gamla Fiat och traktorer med äldre män och sina getter ger verkligen en känsla av det Italien så som vi föreställer oss när vi ser bilder från landsbygden på Sicilien, Kalabrien och Kampanien.
Nu väntar sista helgen i Salerno, tyvärr. Nästa lördag går ju tåget mot Milano och Brescia och sedan flyg till Sverige. Nåväl, jag får försöka njuta av sista tiden här i söder och festen vi ska ha imorgon med lite folk.
Något som jag dagligen tänker på numera är hur jag skall kunna sammanfatta denna höst. Jag vet inte hur jag skall skriva, vad jag skall minnas och berätta om som är unikt, allt jag upplevt har varit häftigt på sitt sätt. Jag har visserligen några dagar på mig att fundera ut något, men jag tror Milan-Palermo på Lucia blir en värdig avslutning på resan, minst sagt.
Trevlig helg till er alla.
Ciao
Helgen på Cilentokusten, del I
Vilken härlig helg jag lagt bakom mig. En helg fylld med äventyr ute på landet på Cilentokustens nationalpark. I lördags var vi ju i Controne och besökte bön-festen, en riktigt härlig upplevelse. Vid 15-tiden i lördags lämnade vi Salerno för en helg ute på vischan med folkfest som motiv. Dealen var sagd som så att vi skulle jobba och servera mat och vin istället för att betala för resan. När vi anlände till Controne en timme från Salerno var vi nog alla förväntningsfulla och hoppades på en spännande kväll. Det började med att vi fick lasta vindunkar och börja förbereda lanternan för folkfest. Sagt och gjort och sedan väntade vi bara på att pastan skulle bli klar. Kön växte utanför dörren och ryktet om att det var svenskar som jobbade bakom disken gjorde känslan för italienarna ännu mer festlig. Att ha blont hår är inte överdrivet vanligt här, därför väcker min kalufs ofta uppmärksamhet. En farbror blev nog nästan lite häpen att det fanns killar med blont hår.
- Du har ju blont hår, vad har du gjort med det? Frågade han nyfiket.
- Eh, jag är svensk, svarade jag.
- Jaha, har alla blont hår i Sverige?
- Nej inte alla, men många.
Nåväl, kvällen gick vidare och jag fick en liten rast för att kika på festen och smaka på de olika godsakerna som erbjöds. Fikon, speciellt bröd, glass, kakor och naturligtvis massa olika sorter av pasta med bönor. Visst blev jag imponerad av maten, men feststämningen blev för mig en häftigare upplevelse denna kväll än de olika smakerna. De härliga danserna på torgen där nästan alla dansar, gamla som unga och ingen skäms riktigt för vad man gör. Hade det varit i Sverige hade alla bara stått och tittat på, rädda för att göra bort sig inför andra. Folkmusiken och danserna höll till på en speciell liten piazza där danserna och musiken verkligen var speciell. Typisk folkmusik med dragspel som basinstrument och kastanjetter som de dansande damerna hade i händerna. Tillsammans skapade det en inramning som verkligen var häftig att uppleva, samtidigt som jag tänkte för mig själv att det här är antagligen det närmaste jag kommer syditaliensk folkkultur; en liten sagoby uppe bland bergen så långt ifrån modehusen i Milano och de kostymklädda politikerna i Rom man kan komma. Denna sprakande härliga folkfest är absolut ett minne för livet, jag önskar ni också hade beskådat detta.
Imorgon kommer en rapport om söndagens äventyr där vi hade med en kamera och kameraman utan tvekan kunnat spela in ett nytt avsnitt av "Solens mat". Återkommer om det imorgon, nu slänger jag ut några bilder från landskapet kring Controne här nedan eftersom jag tyvärr inte har några bilder från själva festen.
A domani
Juluppehåll för diet
Julen närmar ju sig som vi alla vet med stormsteg. Idag lär väl julkalendern ha börjat för alla små barn hemma i Sverige. Julen går inte en kotte obemärkt förbi här i Italien, julen är ju tiden för de stora festerna med släktingar och vänner. Äter gör man tills magen spricker och julbordet är lite större här än i Sverige. Festerna på gator och torg sägs vara beundransvärda och en jul i Italien har jag redan bestämt mig för att fira någon gång i framtiden.
Lagom till jul har Franco börjat gå på diet. Därför består hans kost numera bara av pasta, frukt och bröd. Att gå på diet i ett italienskt kök kan inte vara det lättaste eftersom godsakerna finns överallt. Tiramisu-bakelserna i skåpet vid tvn har han svårt att hålla fingrarna ifrån, likaså de pepparkakor jag inhandlat till hushållet. Jag har dock full förståelse för det, för inget av det är väl något man tackar nej till.
- Hur blir det med dieten på jul? Frågade jag igår när vi satt vid tvn.
- Ojoj, då blir det ett uppehåll, jag kan inte gå på diet då, det är alldeles för mycket godsaker, sa han och skrattade.
Liksom det första min far sa efter mötet med Franco så är han verkligen en man med glimten i ögat. Det enda jag kan göra är att instämma.
Idag hade jag också ett samtal med min kommande lärare i italienska eftersom jag skall läsa distanskurser i Sverige till våren. Kanske har min värmländska fått en konkurrent som dialekt, för bland det första Manuela utbröt när vi pratades vid idag var följande:
- Det hörs att du har studerat i södra Italien, du pratar redan dialekt!
Dessutom har jag fått tillbaka min kamera så ett inlägg om helgen kommer antingen imorgon eller på torsdag.
Buona serata!
