JITALIA

ROMA - 27 maj

Igår gick Roms största cykel-kortege-manifestation. Från Basilica San Paolo i Roms södra delar, in till stan längs Circo Massimo och Colosseum, förbi Santa Maria Maggiore, längs via Nazionale till Piazza Venezia och sedan mot Bocca della Verità och sen ett varv till.

I fem timmar åkte jag cykel igår, uppskattningsvis var vi ett par tusen cyklister som bevisade att även vi finns i den här stan som enbart är anpassad för bilar eller motorcyklar. Fest, öl, musik, tutor, tandemcyklar, chopper-cyklar, hemsvarvade cyklar och vansinniga bilister som tvingas inse att de inte kan åka förbi avspärrningarna. Så kan man också beskriva denna cykelmanifestation som uppmanar folk att få upp ögonen för det transportmedel som inte går på bensin och som gör gott åt hälsan.

Den här rebellkulturen som jag blivit en del av under året är något som inte riktigt finns i Sverige. Hemma har vi trots allt cykelbanor i princip överallt, ibland till och med i överflöd som cykelbanan längs Klarälven från Råtorp in till stan som är byggd för att man ska ha utsikt över älven. Där finns inte riktigt behovet att få folk att inse att ta cykeln gör gott åt alla.

Även om det är kul att reta gallfeber på blockerade bilister så har vissa faktiskt tålamod och inser att cykeln är inte så dum. Men de flesta blir vansinniga, och framför allt har alla så bråttom för att de ska till sjukhuset. Den ursäkten är ganska genomskinlig.

- Varför har du inte ringt ambulansen, frågade jag en vansinnig äldre dam som försökte åka in mitt i kortegen. Hon förblev tyst, ingen protest.

Även en schyst och elegant tjej mötte när vi blockerade gatan. Efter snart 10 månader här i södra Europa har man lärt sig hur man ska gå på tjejerna, så jag körde mitt vanliga race. Initiativtagande, framåtanda, DAJE JOHAN, FORZA E CORAGGIO (KOM IGEN JOHAN). Vi snackade i ca 10 minuter, när kortegen hade passerat tog vi följe en bit och vår konversation fortsatte, jag på cykel och hon i sin vita Fiat 500 med fönsterrutan nervevad. Våra vägar skiljdes åt vid korsningen vid Colosseum men trots mina 10 månader här nere glömde jag det viktigaste: hennes nummer. Fan Johan. Underkänt så det skriker om det. Illa. Riktigt illa. Ledtråden en vit Fiat 500 hjälper mig inte så mycket här i Rom när det finns ett tusental till.

I veckan var även mor och syster här i Rom och hälsade på för att hålla lite koll på mig. Tre dagar hade de här nere varav två med stekande sommartemperaturer, de njöt av sol men klagade kanske något på att luften står still mitt här inne i stan. Jag tog med dem på lite olika sevärdheter men eftersom det var Malins första gång i Rom så är det givetvis ett måste att se Colosseum, Fontana di Trevi, l'Altare della Patria, Vatikanen med flera. Men en lunch och en middag (idag är det ju mors dag) hemma här hos oss hann vi med. Jag lät dem smaka på riktig mozzarella, gjord på buffelmjölk nere ifrån trakterna kring Salerno.  Sån mozzrella som det troligtvis inte går att hitta i Sverige, och om man skulle göra det så kostar den ett par hundralappar.

Här en Caprese signerad Johan Sjögren som jag bjöd morsan och syrran på i fredags.

ROMA - 21 maj

Säkerligen har ni hört om bombdådet igår i Brindisi i södra Italien, en sextonårig flicka dog och ett flertal skadades allvarligt. Detta skedde alltså i lördags morgon, medan under söndagsmorgonen fick vi höra om en jordbävning som drabbat Emiligia-Romagna-regionen i nordöstra delarna av Italien. Minst sju döda rapporteras det om. Två tragedier på samma helg, räkna då med att det enbart är en dryg månad sedan Piermario Morosini avled i matchen mellan Pescara och Livorno. Italien har varit i sorg dessa två dagar, med all förståelse.

I mitt föregående inlägg höll jag en ganska aggressiv ton, jag står fortfarande för det jag skrev. Inlägget om mitt telefonsamtal till den svenska ambassaden tänkte jag publicera lite längre fram.

Idag är det 20-år sedan Giovanni Falcone sprängdes, kanske den anitmaffiaexperten som lyckades bäst att bekämpa den sicilianska maffian bortsett från Mussolini. Falcone var en omtyckt och riktigt duktig domare som blev totalt sprängd i luften under en transport till en rättegång i Palermo. Tillsammans med sin fru och tre livvakter avled de idag för exakt 20 år sedan i en fruktansvärd explosion. Hans största framgång mot maffian var den process som kallades maxiprocessen, en process som fängslade mer än 300 mafiosi. Under morgonen har Mario Monti och Giorgio Napolitano varit i Palermo för att prata för nationen och hedra Falcone.

På studentsidan märks det även att året  här i Rom är på väg att ta slut, igår hade jag min sista lektion och nu saknas bara tentorna. Snart 10 månader här i Rom, här i Italien. Vart har tiden tagit vägen?

ROMA - 18 maj

I all ilska över att vi åkt ut mot Tjeckien i Hockey-VM skäms jag något otroligt över min hemnation för tillfället. Visst, vi har ett av världens bästa välfärdssamhälle, vi har dubbelt så höga löner som italienarna och vi är precisa och seriösa i det vi gör. "Lascia stare per il momento" som man säger på italienska, vi lägger det åt sidan o lägger fokus på några saker som går mig något enormt på nerverna. Nu åker motorsågen fram, se upp för svordomarna.

Vi börjar med VM-fiaskot. Ishockey är kanske den största sporten i Sverige, när Sverige spelar VM på HEMMAPLAN ska Globen vara fullsatt, oavsett motstånd, matchtid, matchens innebörd (gruppspel eller final). De där förbundspamparna som satt biljettpriser i Bill Gates-budget har redan fått sig ett gäng kängor, men de kan gott ha sig ett par till. Sviniga priser, en utebliven fest, jag skäms över o skriva det. I och för sig har jag ingen aning om vad priserna kostade till matchen mot Tjeckien då de antagligen sänkt priserna igen. Globen var inte fullsatt i en match som gällde en semifinalplats, en torsdagskväll där många misstänker jag är lediga imorn. I vilket fall är det ett stort misslyckande, ett rent jävla fiasko. Globen ska va full, allt annat är ett fiasko.

Hur kan då de förklara för mig hur har italienare med löner på 1000 € i månaden råd att gå o se sitt Roma, Milan, Juventus eller Napoli med biljettpriser på ibland 50 €, räkna då med att de har i de flesta fall högre hyror och skatter än vad vi har på många saker. Priorietring med pengarna? Nja. Hjärta för sitt lag? JA!

Jag läste också om att förbundet ville se ett "gult hav" i Globen, minns ni när Zlatan klackade in 1-1 mot Italien i EM -04??? Där hade vi ett gult hav. I Globen igår var det ett hav i många färger, mest i rött av trappor och tomma stolar. Hade någon firma varit lite smart hade de tryckt upp 13 000 gula tröjor med loggan på bröstet och delat ut vid de olika entréerna, liksom Peroni gjorde när Italien spelade rugby mot Skottland på Olimpico i mars. Svenska Ishockeyförbundet uppmanade alltså folk som skulle på matchen att klä sig i gult, men de kunde inte anordna så att tröjorna delades ut gratis. Återigen, pinsamt. Ni kräver något av folk men ni kan inte organisera något proffsigt så att folk slipper lägga manken till själva. Sen är ju frågan också om de på läktarn satt på sig de gula tröjorna, om de nu hade delats ut gratis. Det där med att sticka ut o va lite "tönt" med en gul tröja på läktarn är ju farligt, någon kan ju se en o tro att man är helt pantad.

Även vår torrhet som folk kommer jag såga i detta inlägg. Prins Daniel Westling var på matchen, men när inte ens en kunglighet kan bjuda till o sätta på sig en gul tröja skäms jag återigen. Vad är det som är så pinsamt? Att stödja sin nation i idrottssammanhang? Blir du kallad rasist kan jag försvara dig personligen. Fan, sätt på dig en keps o en tröja o ha lite skoj på läktarn. Vi svenskar är alltför torra, alltför stela. Det är Hockey-VM på hemmaplan, vart är festhumöret? Hörde jag inte något om dopet för dottern Estelle? Med andra ord ytterligare en anledning för Prins Westling att dra på smilbanden.

Själva hockeymatchen då? Inget vidare, med det laget är det bara guld som räknas. Fiasko men det vet spelarna redan om. Låt dem ta åt sig all skit de kan i några dagar framöver så är detta glömt snart, bara att gå vidare. Ingen ska dock tycka synd om dem, de har presterat skit o förtjänar att få höra det, inget jäkla sosseputtinutt om med att de gjorde så gott de kunde bla bla bla.

Imorn återkommer jag med ett nytt inlägg och sågar vår ambassad här i Rom längs fotknölarna.

Buona notte, stasera mi sento più italiano che mai prima. Stasera manca solo la cittandinanza, poi ci sono.

ROMA - 15 maj

Riktig sommarvärme har anlänt till Rom, under den gångna veckan har vi haft temperaturer uppemot 30 grader och en stekande sol. Man njuter av det mesta, men jag börjar förstå innebörden av de där orden Salvatore sa till mig under mina första dagar här i lägenheten:

- På vintern dör man av kyla i den här lyan, på sommarn dör man av värmeslag.

Men, sol betyder solbränna och även fantastiskt väder för att åka ut och cykla. I fredags kväll styrde vi en softarkväll hemma hos mig med lite vin och tilltugg med de vänner jag umgås mest med - tre fransmän och en spanjor. I lördags var det planerat en lunch på Pierres terass, Pierre som bor i Centocelle som inte direkt är Roms rikaste och mest städade kvarter men där trots allt bostadspriserna är något mer acceptabla.

För att ta mig till Centocelle fick jag låna Rafaeles damcykel eftersom det är punka på min. Hur som helst var cykelturen på de 13,6 kilometrarna till Pierre bland det härligaste jag gjort på länge, glidandes på en något låg damcykel men desto bekvämare än min mountainbike, genom Roms centrum, turister som fotade mig och vinkade, stekande sol, aggressiva bilister, vin på pakethållaren etc. Jag mådde grymt bra kan jag säga, som vanligt alltid hälsandes på Roms mest mäktiga monument när jag åker förbi, Colosseum. Vet inte hur mycket jag kommer sakna att se Vatikanen eller Colosseum varje dag när jag lämnar Rom.

Efter besöket på den franska ambassaden tänkte jag även ringa och höra med den svenska ambassaden om det finns en chans att få komma på en liten rundtur eller någon mindre festlighet. Via min kära farmor fick jag höra att prinsessan Estelle ska döpas på torsdag, jag räknar inte med äkta Champagne som vid de franska valen men något bör väl den svenska ambassaden kunna bjuda på.

ROMA - 9 maj

I söndags fick Frankrike en ny president, socialisten Francois Hollande kammade hem dryga 52% av de franska rösterna och tog tronen mitt framför ögonen på Sarkozy. Bland mina franska vänner säger majoriteten att de tror på Hollande, ingenting kunde vara sämre än ytterligare fem års styre av Sarkozy.

I och med valen så var även alla fransmän välkomna till den franska ambassaden i Roms centrum för att rösta, ambassaden är ett ruskigt mäktigt palats mitt inne i smeten, endast ett stenkast ifrån Campo dei Fiori. Clement och jag hade filat på idén att även jag skulle försöka smuggla mig in, något som skulle visa sig svårt då de hade första kontrollen vid de den mäktiga entrén där även italiensk militär vaktar. Men sagt och gjort, Clement sa till dörrvakterna att vi skulle hjälpa till o räkna röster, svårare än så var det inte och vi var inne.

Innergården på palatset.

Något tidiga var vi, runt 18-tiden hade inte rösterna räknats ännu och det var inte mycket till festligheter där just då. Kanske skulle vi också vart lite mer smidiga, mina franska kunskaper är lika med noll så eftersom vi småpratade på italienska dröjde det inte länge innan en av säkerhetsvakterna kom fram till oss och undrade om vi var italienare. Givetvis pratade vakten franska, han frågade mig något och vad skulle jag svara? Merci? Champagne? Normandie? Com si com sa? Cava?

Tyst förblev jag och eftersom vakten kom fram till att jag inte var fransk medborgare åkte vi ut. Vi bestämde oss därför o ta en "aperitivo", en flaska vin och en påse chips i en av gränderna kring ambassaden och invänta festligheterna. Så runt nio tiden gick vi tillbaka, säkerhetsvakterna var borta och den enda som jobbade i dörren var en italiensk kvinna, det räckte med att Clement pratade franska så var vi inne igen. Där hade nu mer folk anslutit,  vi bjöds på riktig champagne och tilltugg på ambassadörens kontor som för övrigt var ett kontor i överdriven lyx. Jag tog några bilder men eftersom jag inte ville verka överdrivet mycket turist blev de inte av någon högre kvalitet.

Målningar på väggen på ambassadörens kontor. En målning med objekt som symboliserar hela kristendomens historia. Alla väggarna var täckta med denna.

Taket.

Vi kollade på valvakan, jag höll mest tyst och iakttog de fransmän som sökt sig dit. Mest njöt jag nog av gratis champagne, fem glas slängde jag i mig på några timmar och när resultatet var mer eller mindre klart var ambassadören tydlig med att festen var slut. En schysst kväll, framför allt kul att se den franska ambassaden som verkligen var ett stycke lyx i egen rang.

ROMA - 5 maj

Veckan har sprungit iväg, i måndags hade vi klämdag där endast ett fåtal lektioner genomfördes. Tisdagen var ju annars första maj som är en stor festdag internationellt. Här i Rom är det arbetarnas konsert som gäller för många, en gratiskonsert dit många stora artister kommer för att sjunga både kampsånger och egen musik. Denna konsert äger rum på Piazza San Giovanni, ett enormt stort torg i Roms centrala delar dit ca 1 miljon människor söker sig varje år första maj. Det stora dragplåstret på konserten är rapparen Caparezza, en artist från Apulien med ett starkt vänsterbudskap i sina texter, inte minst de från albumet från 2011 vid namn "Il sogno eretico". En av de största hitsen på den skivan är "Legalize the Premier". Som ni hör på titeln är inte direkt någon hyllning till ex premiärministern Silvio Berlusconi.

I texten till "Legalize the Premier" sjunger bland annat Caparezza om att legalisera premiärministern och allt han gör, hans fester i lyxvillorna på Costa Smeralda på Sardinien med minderåriga tjejer etc. En annan låt på samma skiva är "Non siete stato voi" som syftar på ex-regeringens inkompetens, men låten är även full av ilska och ironi över hur politiker släpat Italien i smuts och skam.

När vi ändå är inne på musik och motstånds-/ vänsterrörelser får man inte glömma kampsången från andra världskriget, "Bella Ciao". "Bella Ciao" är skriven av motståndarna i Italien till fascismen och andra världskriget. På italienska kallas de partigiani och är de med mest hjärta för det etiskt och moraliska Italien, de som kämpade för det fria Italien. Texten handlar i kort om att om man ska kämpa för friheten, även om döden kan vara priset man får betala. Slutfasen i texten säger att dör man som partigiano kommer alla som går förbi graven att säga att den personen är död för friheten och det fria Italien.

Själv firade jag 1 Maj i parken vid cykeverkstan med ett härligt sällskap. Vi grillade, spelade buole med mina franska polare och även lite olika italienska kortspel. Parken där cykelverkstan ligger heter Santa Maria della Pietà. Om ni inte visste det så fram till 1978 var denna park platsen där Europas största mentalsjukhus låg. Det finns även en dokumentärfilmare som håller på att spela in en dokumentär om detta mentalsjukhus uppe på Roms högst belägna kvarter som heter Monte Mario. Även gamla patienter som fortfarande lever kommer medverka i denna dokumentär med intervjuer.

Nu ska jag iväg till marknaden, imorn blir det en tur till franska ambassaden då den avgörande ronden i de franska presidentvalen avgörs. Förhoppningsvis dricker vi champagne med den franska ambassadören och firar Francois Hollande som ny president över den franska republiken. BUONA GIORNATA