JITALIA

SALERNO – Venerdi, 6 novembre
Buongiorno
Jag står för mitt ord, ni får ett riktigt långt inlägg från festen i onsdags. Håll i er, nu kör vi!

Festen ja, vilket otroligt härlig upplevelse. Tyvärr mina vänner har jag inga bilder från festen, kameran var kvar hemma i huset. Bilder kommer däremot på julpyntet i Villa Comunale, den stora parken precis bredvid skolan.

För ca två veckor sedan fick jag en förfrågan från Carmela och Franco om jag ville följa med på en födelsedagsfest för en släkting till dem. Naturligtvis kunde jag inte tacka nej till detta erbjudande, jag vill ju uppleva så mycket italiensk kultur som möjligt när jag är här. Festen var för Anna Paula, en tjej som fyllde 18 år och naturligtvis skulle detta firas med buller och bång. Jag hade föreställt mig en fin middag på restaurangen här i kvarteret med familjen och släktingar från alla håll. Så såg det till en början ut då folk började trilla in. Tur i oturen var kanske att jag precis innan vi åkte till festen lärde mig säga ”Grattis!” på italienska. För när väl födelsedagsbarnet kom in i restaurangen (hon kom sist av alla) fångade Carmela upp henne och skulle presentera mig, första av alla. Först märkte jag ingenting, eftersom jag stod och pratade med en annan dam. Plötsligt känner jag bara hur någon rycker mig i armen och vill mig något, det är Carmela som skall presentera främlingen från norr för födelsedagsbarnet. När jag vänder mig om blir jag helt häpen och tappar i princip hakan. Framför mig står en kvinna som mer eller mindre ser ut som en riktig prinsessa med halvlång ljusblå klänning, blont, lysande hår och vacker som få. Naturligtvis glömmer jag bort att säga grattis i första ögonblicket, men jag kommer på mitt misstag och vi hälsar med ett handskak och kindpussarna som alla använder här, minst en puss på vardera kind. Så hälsar man på alla, till och med herrarna använder sig utav kindpussarna när man hälsar på varandra vid finare tillfällen.

Efter detta slår vi oss ner vid borden för att invänta maten. Maten som består av tilltugg i alla dess former. Brödbitar med tomater, aubergine, sallader, en stor tårta med Parma-skinka och mycket, mycket mer. Festen är i full gång och det börjar ösa in ungdomar till festen, antagligen kompisar till Anna. Mina kamrater för kvällen blir Carmine, Angela och Adriana, där Angela och Adriana är släktingar till Franco och Carmela, och Carmine pojkvän till Angela. De introducerar mig för vänner, berättar om livet i Salerno och tar i stora drag hand om främlingen. Just ”främlingen” blev jag faktiskt introducerad som nästan hela kvällen, ett ord jag inte gillar men får anpassa mig till.

Musiken dunkar och folk dansar. Inte bara unga, likväl försöker några äldre herrar minnas och återuppleva de där dagarna när de kanske var kungar på dansgolven i Salerno, det är härligt att se tycker jag. Sedan blir det tårta och fotografering. Anna framför tårtorna med alla dess våningar, sång och fotografering i ca 20 minuter. Dessutom blev det ett kort för mig med födelsedagsbarnet, tillsammans med Carmela och Franco. Att ”främlingen” skulle få vara med på bild var något jag inte hade räknat med. Tårtan smakade riktigt bra, och till desserten serverades det också en typisk italiensk specialitet, svampformade kakor fyllda med kakao och vaniljkräm. Efter tårtan var det dags för ett alldeles speciellt ögonblick, nämligen dansen med fadern. Disco-ljusen och ”dunka-dunka”-musiken försvann och ersattes med lugn musik. Denna dans de utförde skulle jag vilja beskriva som en ”tryckare”, en dans man dansar på disco när man är liten, där man håller om varandra och med små steg rör sig sakta på dansgolvet. Kanske skulle man också kunna dra en slags parallell med dansen som bruden alltid gör med sin far på ett svenskt bröllop, eftersom Anna dansar med sin far och nära släktingar.

Det här var något jag aldrig skådat förut, men tydligen var det ett väldigt viktigt moment i firandet. För att inte tala om vad som kom efter detta, en video som var som ett slags kollage över Annas ännu 18-åriga liv. Kollaget var riktigt fint och lägg till Eros Ramazzottis mästerverk ”Piú bella cosa” som gjorde stämningen underbar i lokalen. Just denna kväll kändes det nästan som Anna var den där saken som Eros sjöng om, "Piú bella cosa non c'é" betyder ju faktiskt rent ordalagt översatt "vackrare sak finns inte", även om "sak" är fel ord att använda.
Sedan dröjer det inte ens en kvart innan festen tar slut helt plötsligt. Lamporna tänds, musiken tystnar och folk börjar dra på sig jackorna. Klockan är ändå 01:15 en onsdag, jag tror det räckte för de flesta med festandet vid denna tidpunkt. Sammanfattningsvis kan jag inte säga annat än jag är nöjd med kvällen, jag har träffat nya vänner och fått vara med på en sprakande härlig fest.  

Julpyntet är i full gång här i Salerno. Igår invigdes årets julpynt i Vila Comunale, den stora parken som är belagd precis bredvid skolan. Buskar och träd dekorerade med ljusslingor i olika färger och en stor fe full med lampor i turkost sken. Salerno sägs vara riktigt vacker under jul, men tydligen skall Napoli vara ett snäpp värre, lita på att det blir att besöka. Bilderna från igår blev lite suddiga, hoppas ni ursäktar.

Från Salerno önskar jag er där hemma en buona fine settimana!

Ciao
Gio.