Me ne vado!
ROMA - 2 december
Så var november slut och in med en ny månad, inte vilken som helst. Jul närmar sig med stormsteg och det märks även här nere nu när folk börjat fått upp julbelysningar och diverse. Själv lämnar jag huvudstaden ett par dagar för ett återbesök i Salerno över helgen. Sista veckorna har vart stressiga men också väldigt händelserika.
För tillfället känner jag att behöver släppa livet här i Rom för ett par dagar och finna lite motivation till att plugga och fortsätta mitt äventyr. Få lite luft under vingarna, lite perspektiv på ett liv som jag annars älskar över allt annat. Jag har haft en helt obeskrivlig höst men som människan fungerar vill man alltid ha mer. Mina italienska vänner säger att jag pratar bättre formell italienska än dem, att jag borde vara stolt över mina kunskaper, att det är få Erasmus-studenter som kniper ett "Sufficente buono" efter någon månads studerande. Nöjer man sig slutar man utvecklas. Jag är som Ibra, jag vill bli bäst, jag ska bli bäst, "Sky is the limit" och jobba därefter. Men när jag sitter där med den berömda julgroggen i min hand i köket/ vardagsrummet på Frosterudsvägen 4 i lilla förorten Skåre i juletid och minusgraderna knastrar i snön så kommer jag förmodligen känna någon slags stolthet och trygghet över att vara på hemmaplan och för det jag uträttat. Men bara för stunden, sen är det stenhårt jobb som gäller Jag saknar er där hemma, men den 20 december lyfter jag från Fiumicino. Fram tills dess kör jag järnet, visar den svenska stoltheten!!! ;)
Vi hade en helt fantastiskt kväll här igår på Via Proba Petronia, vi käkade penne al salmone och provade lite vin och drinkar. Tillsammans med fantastiskt sällskap blir det inte mycket bättre; mina tre rumskamrater Salvatore, Simone, Michele och så två fransmän jag lärt känna på Lumsa, Pierre och Clèment. Fransmännen här på Lumsa är verkligen så icke-franska som många tror. Samtliga pratar bra engelska och det är lätt att lära känna dem. Kortfattat härliga människor som har lätt till skratt.
Det fina med att bo tillsammans med "okänt" folk är att man lär känna människor på riktigt. I detta hushåll har jag redan träffat vänner för livet och det kommer bli riktigt kul i början på januari när jag möter upp Salvatore i Stockholm för en rundtur. Kylan och skräpmat skrämmer honom redan, medan julegröt, lax och ett mer organiserat samhälle ger honom motivation till resan. Sicilianare är kända för att vara känslosamma, men jag har aldrig träffat en person som velat diskutera känslor så som Salvatore. Han har ett tufft liv men jag beundrar honom, han jobbar för ett rättsväsende som egentligen är ett hån mot Italien som land och Europa som världsdel, mer än så säger jag inte, resten borde ni förstå själva. I natt efter vi lämnat av Pierre och Clèment ville Salvatore fortfarande lufta lite ord över ett sista glas vin, trots att uret stod på 01:30.
- Du är fanimej knäpp, sa jag. Du ska upp o flytta bilen imorn (vi hittade ingen parkering) vid 7 o sen ska du jobba i minst åtta timmar. Men hur knäpp du än blir och hur sent det än är så nekar jag dig aldrig till ett glas vin, grandissimo Salvatore.
Nu drar jag till Salerno och släpper allt som har med Internet att göra. TREVLIG HELG!!
