JITALIA

ROMA - 26 november

Efter en rätt hektiskt vecka blev det två dagars mer eller mindre vila/ studier här hemma på Via Proba Petronia. Både onsdag och torsdag blev lugna, tur var det. Under onsdagen var jag även inne hos Maurizio som har hand om allt pappersarbete kring utbytesstudenter. Maurizio är en schysst snubbe i sina bästa år, alltid ett leende och riktigt språkkunnig; italienska, engelska men även riktigt bra spanska. Som alla italienare har han ett speciellt uttal i det engelska talet som jag inte tror en britt skulle vara speciellt nöjd med, men hur som helst är han faktiskt riktigt bra på engelska.

När jag besökte honom i onsdags snackade vi som vanligt om lite allt möjligt innan vi kom till krita, bland annat om en amerikansk student som var sugen på att komma till Rom för att hon gillade köket och Berlusconi. Vi suckade och log båda två. Säger du till en italienare att du vill åka hit för att du gillar Berlusconi får du otvivelaktigt ett hånskratt till svar. Det finns nog ingen sämre orsak för att besöka detta land.

Hur som helst kom min käre Maurizio efter ett tag med följande påstående;

-….men dina föräldrar är italienare antar jag!?

- Eh, va? Mina föräldrar är nog så svenska det går att bli, svarade jag.

- Och hur kommer det sig att du kan så bra italienska och att du beter dig som du gör? Bortser man från ditt blonda hår så klär du dig, beter dig och pratar precis som en italienare. Jag skulle lika gärna kunna ta dig för en napolitanare, du påminner väldigt mycket om det, flikade Maurizio in.

Innerst inne förstod jag de olika betningar på ord, sättet att prata och bete sig är något som jag fått med mig ifrån Salerno.

- Va?!?!?!? Är du inte ens spanjor?, utbrast Maurizios kollega Barbara som satt två meter längre bort. - Jag tog dig för en italienare, den bilden jag har av svenskar stämmer verkligen inte överens med dig. De är mer seriösa, lugna och punktliga generellt, men du är ju mer eller mindre en italienare.

När jag lämnat deras kontor kilade jag hemöver, men orden satt på nått sätt kvar på minnet. Självklart förändras personligheten en del om man snart bott i ett nytt land i tre månader, men det som fick mig att tänka lite extra den eftermiddagen var vem jag var innan jag åkte hit? Säg mig ni som känner mig! Ett år i Rom sätter sina spår, jag har redan lärt mig en del av den romerska dialekten (som inte är speciellt svår), jag snackar med gester och käkar pasta i princip varje dag. Uppenbarligen håller min svenskhet på att förvandlas till en italienare. Det konstiga i det hela är att själv märker man ingenting utav det. Man är som man är.  Mamma mia.

Resultat av flitiga studier börjar också ge med sig. I måndags fick jag tillbaka en uppgift med betyget "Sufficente buono", som skulle kunna översättas till ett G+ på den svenska skalan. Hade läraren bedömt uppgiften med ett öga för en icke-italienare hade betyget säkert också varit högre, men ett G+ för en likvärdig bedömning för även italienare gjorde mig faktiskt glad med tanke på att jag visste att det skulle bli tufft att klara studier helt på italienska.

På nått sätt går språkkunskaperna i alla fall framåt även om propositioner är riktigt tufft ibland när det gäller att skriva. Förmodligen det svåraste i hela det italienska språket. Även om jag kommit en bit på vägen till den helt perfekta italienskan så saknar jag än mycket märker jag när min rumskamrat Michele förklarar diverse skrivfel i mina uppgifter. Italienska är ett stort språk, förhoppningsvis når jag till den helt felfria italienskan en dag här i livet.

Till dess, trevlig helg!!