La Ciemmona och fint besök
ROMA - 27 maj
Igår gick Roms största cykel-kortege-manifestation. Från Basilica San Paolo i Roms södra delar, in till stan längs Circo Massimo och Colosseum, förbi Santa Maria Maggiore, längs via Nazionale till Piazza Venezia och sedan mot Bocca della Verità och sen ett varv till.
I fem timmar åkte jag cykel igår, uppskattningsvis var vi ett par tusen cyklister som bevisade att även vi finns i den här stan som enbart är anpassad för bilar eller motorcyklar. Fest, öl, musik, tutor, tandemcyklar, chopper-cyklar, hemsvarvade cyklar och vansinniga bilister som tvingas inse att de inte kan åka förbi avspärrningarna. Så kan man också beskriva denna cykelmanifestation som uppmanar folk att få upp ögonen för det transportmedel som inte går på bensin och som gör gott åt hälsan.
Den här rebellkulturen som jag blivit en del av under året är något som inte riktigt finns i Sverige. Hemma har vi trots allt cykelbanor i princip överallt, ibland till och med i överflöd som cykelbanan längs Klarälven från Råtorp in till stan som är byggd för att man ska ha utsikt över älven. Där finns inte riktigt behovet att få folk att inse att ta cykeln gör gott åt alla.
Även om det är kul att reta gallfeber på blockerade bilister så har vissa faktiskt tålamod och inser att cykeln är inte så dum. Men de flesta blir vansinniga, och framför allt har alla så bråttom för att de ska till sjukhuset. Den ursäkten är ganska genomskinlig.
- Varför har du inte ringt ambulansen, frågade jag en vansinnig äldre dam som försökte åka in mitt i kortegen. Hon förblev tyst, ingen protest.
Även en schyst och elegant tjej mötte när vi blockerade gatan. Efter snart 10 månader här i södra Europa har man lärt sig hur man ska gå på tjejerna, så jag körde mitt vanliga race. Initiativtagande, framåtanda, DAJE JOHAN, FORZA E CORAGGIO (KOM IGEN JOHAN). Vi snackade i ca 10 minuter, när kortegen hade passerat tog vi följe en bit och vår konversation fortsatte, jag på cykel och hon i sin vita Fiat 500 med fönsterrutan nervevad. Våra vägar skiljdes åt vid korsningen vid Colosseum men trots mina 10 månader här nere glömde jag det viktigaste: hennes nummer. Fan Johan. Underkänt så det skriker om det. Illa. Riktigt illa. Ledtråden en vit Fiat 500 hjälper mig inte så mycket här i Rom när det finns ett tusental till.
I veckan var även mor och syster här i Rom och hälsade på för att hålla lite koll på mig. Tre dagar hade de här nere varav två med stekande sommartemperaturer, de njöt av sol men klagade kanske något på att luften står still mitt här inne i stan. Jag tog med dem på lite olika sevärdheter men eftersom det var Malins första gång i Rom så är det givetvis ett måste att se Colosseum, Fontana di Trevi, l'Altare della Patria, Vatikanen med flera. Men en lunch och en middag (idag är det ju mors dag) hemma här hos oss hann vi med. Jag lät dem smaka på riktig mozzarella, gjord på buffelmjölk nere ifrån trakterna kring Salerno. Sån mozzrella som det troligtvis inte går att hitta i Sverige, och om man skulle göra det så kostar den ett par hundralappar.
Här en Caprese signerad Johan Sjögren som jag bjöd morsan och syrran på i fredags.
