JITALIA

SALERNO – Giovedi pomeriggio, 1 ottobre
Jag sitter här för mig själv i mitt rum och funderar lite. Tänker på mina nära och kära där hemma, och på hur allt hemma i Sverige är. Det är få saker jag saknar därhemma, men må dessa vara familj och vänner. Jag hoppas alla där hemma mår bra, och jag skulle så gärna vilja att ni fick uppleva samma saker jag gjort här under två veckor, jag har verkligen haft det bra.  Jag vet inte om verkligheten hunnit ikapp mig idag. Snart har jag haft två underbara veckor här (undantag två dagar) och levt livet i ett paradis som har ännu mer att visa. Ännu har jag inte upptäckt alla delar av stan, och jag har heller inte varit i Napoli. Av någon anledning är jag ”mätt” och trött idag, jag och David har precis varit uppe i ”Il castello” som är den gamla fästningen uppe i bergen. Vyn var riktigt fin, men ute till havs såg vi att sämre väder är på ingång mot Salerno. Imorgon väntar ett tungt farväl till den person jag umgåtts mest med här under de två första veckorna, britten David som bor i Amsterdam.  Även om han är ganska många år äldre än mig har vi haft grymt kul tillsammans, och jag har skrattat enormt åt hans berättelse om hans Sverige-visit, där han blev bjuden på köttbullar med potatismos och lingonsylt – och spydde upp allt. Han beskrev mixen om att ha lingonsylt på köttbullarna som ”terrible”, vilket jag inte tror skulle göra många husmödrar där hemma i stugorna glada.

På måndag anländer nya studenter till skolan, och bland dem har jag hört om en dansk som ska komma hit. Igår pratade jag också med Milena på skolan om min framtid här, och jag kan meddela er där hemma att jag blir kvar ytterligare två eller tre veckor här i Salerno. Efter det styr jag eventuellt kosan norrut och mot Milano. Utanför Milano ligger ett ställe som heter Brescia där jag eventuellt stannar för ett par dagar. På tåget hit till Salerno träffade jag en ny vän som heter Francesco. Vi bestämde redan på tåget att vi skulle ses antingen i Napoli eller i Brescia. Jag snackade med honom idag på telefon, och han hälsade mig välkommen. Mitt Telia-abonnemang ligger nere för ett tag, nu kör jag ett italienskt sim-kort med företaget Wind. Vi får se hur det blir när det närmar sig med resan till Brescia, men just nu skulle det kännas som att åka ifrån någonting kärt om jag lämnade Salerno, familjen och Kampanien. Innerst inne vet jag också om att den dagen ändå måste komma, precis liksom den dagen jag lämnade min riktiga familj i Karlstad. Det är en dag jag fruktar, och jag vet hur fort tiden kommer gå tills det är dags att säga Arrividerci för alltid, och fälla de där tårarna som nästan fräter av sorg på huden. Men med andra ord kan jag redan nu säga att ni inte behöver hälla upp någon glögg vid Lucia, den hinner bli kall innan jag kommer hem. Till farmor vill jag också hälsa att det inte blir något pepparkaksbak i år för min del, jag håller på att lära mig ett nytt språk och upptäcka ett land på egen hand. Hoppas det är ok, men middagen på juldagen med kalkon missar jag aldrig. Nu ska jag göra lite läxor, sådana har jag inte haft på några år, vi hörs lunedi.

A presto
Johan