Giovedi, venerdi, sabato e domenica
SALERNO - Giovedi sera, 22 ottobre
Kaninen
Cari lettori
Sto bene a Salerno. Che tempo fa in Svezia?Qui il tempo dipende ogni giorno. Durante la scorsa settimana ho mangiato bounissimo cibi. La cucina italiane é una cucina molto intressante e contenere tante portate che sono buonissimo. Non ho nostalgia a Svezia, perché Italia é un nazione molto intressante e mi piace la gente, i Salernitani sono molti amichevoli verso stranieri.
Domani forse andró a Napoli, ma dipende sul tempo.
Buona giornata
/Giovanni
Hallå
Ovan skrev jag en liten mindre text på italienska, mest för att övertyga er där hemma om att jag i all fall lär mig något här nere. I morgon har vi ingen skola pga byggarbete runt skolan, och vi får därför inte någon el. Undervisningen blir svår utan de få lampor som finns i klassrummens tak, och jämför man inredning, teknologik och verktyg för undervisning med min gymnasieskola John Bauer har jag gått säkert nästan tio år tillbaka i tiden. Här är det whiteboard, anteckningsblock och vanliga bläck- och blyertspennor som gäller. Inget fel med det, jag har ju ändå växt upp med denna läroteknik. Dessutom är läraren för mig en mer viktig pelare än materialet.
Idag torsdag har det varit ganska krassligt väder, regn och lite åska förut. Annars var vädret riktigt härligt här igår, skön värme och sol. Just nu åkte ett par Carabinieris förbi mitt fönster med påslagna sirener. Nästan varje gång jag ser Carabinieris i full fart med blåljus susa iväg mot Napoli-hållet tänker jag på ”la camorra”. Det är någonting jag och människorna runt omkring mig lever mitt ibland, det går inte att undgå, hur jag än vrider och vänder på det. Alla säger att Salerno är en stad som är ”tranquillo” som ungefär kan översättas till lugn, vilket jag av mina intryck också kan intyga än så länge. Salerno och Napoli är inga farliga städer att åka till, är man en främling vet man ingenting som ingen annan vet. För italienarna är det inget man bryr sig om det där med maffiorna, alla vet om att den finns och man lever mitt ibland den, det är vardagen.
I onsdags uppstod också en lite konstig situation. En för mig främmande man dök upp här i huset med en plastpåse innehållande något som jag nästan tror skulle kunna uppfattas som djurplågeri hemma i Sverige. Plastkassen innehöll en flådd hel kanin och en kalkon, också flådd men med fötterna och huvudet i originalskick. Kanin har jag aldrig ätit, kalkon är jättegott. Kanin är för mig ett djur man har i buren på trädgården, inget man äter. Jag berättade för Carmela, Franco och den främmande mannen att i Sverige har man minsann kaninerna som ett slags husdjur (un animale per la casa) och att det därför kändes lite fel för mig att se den där flådda kaninen ligga i en plastpåse på matbordet. De övertalade mig att det inte var den sortens kanin som man har i huset, utan detta var en art som nästan klassades som en hare, (quasi un lepre). Nu ligger både kalkonen och kaninen i kylen, och så småningom dyker de väl på något sätt upp på tallriken. Det gäller att veta när, och hur denna lilla krabat smakar.
SALERNO – Venerdi, 23 ottobre
En tur i sopornas stad
Regnet faller i stora mängder här. Idag kan inte vädret beskrivas som annat än “bruttissimo”. När det väl regnar här, så är det ordentligt. Duggregn är inte lika vanligt som i Sverige, utan är här är det rejäla skurar som kommer. Tidigare idag åkte jag till Napoli, mest för att jag inte kom på något annat att göra. Att dega i Salerno hela dagen blir ganska segt och långtråkigt, därför ville jag utforska denna stora stad lite på egen hand. På grund av det riktigt vidriga vädret blev det ingen längre tur i Napoli, utan jag gick runt och kikade på gatorna kring den stora Piazza Garibaldi, en stor knutpunkt för bussar från alla håll, som också ligger nära tågstationen.
Napoli är verkligen en galen stad. Det där med soporna är verkligen sant, men också helt sjukt. Soporna som är pengar för maffian, men det är också soporna som gör Napoli till en unik stad. Soporna, den hetlevrade mentaliteten och trafikkaosen som äger rum varje dag. Imponerande är också hur många det finns som säljer paraplyer i Napoli när vädret är dåligt. Paraplyförsäljare finns det i varje gathörn, men är det sol säljer de kepsar.
Det finns många hus där som inte är speciellt vackra. Gamla, slitna betonghus som aldrig blir underhållna och börjar se riktigt skabbiga ut.
Salerno är verkligen en lugnare stad, jämfört med Napoli, men Napoli är också bra mycket större. Italiens tredje största stad efter Rom och Milano har inräknat med förorter ungefär 4,5 miljoner invånare, alltså halva Sveriges befolkning.
Jag lägger ut lite bilder från Napoli nedan, skåda de slitna fasaderna på husen.
Kaninen
Cari lettori
Sto bene a Salerno. Che tempo fa in Svezia?Qui il tempo dipende ogni giorno. Durante la scorsa settimana ho mangiato bounissimo cibi. La cucina italiane é una cucina molto intressante e contenere tante portate che sono buonissimo. Non ho nostalgia a Svezia, perché Italia é un nazione molto intressante e mi piace la gente, i Salernitani sono molti amichevoli verso stranieri.
Domani forse andró a Napoli, ma dipende sul tempo.
Buona giornata
/Giovanni
Hallå
Ovan skrev jag en liten mindre text på italienska, mest för att övertyga er där hemma om att jag i all fall lär mig något här nere. I morgon har vi ingen skola pga byggarbete runt skolan, och vi får därför inte någon el. Undervisningen blir svår utan de få lampor som finns i klassrummens tak, och jämför man inredning, teknologik och verktyg för undervisning med min gymnasieskola John Bauer har jag gått säkert nästan tio år tillbaka i tiden. Här är det whiteboard, anteckningsblock och vanliga bläck- och blyertspennor som gäller. Inget fel med det, jag har ju ändå växt upp med denna läroteknik. Dessutom är läraren för mig en mer viktig pelare än materialet.
Idag torsdag har det varit ganska krassligt väder, regn och lite åska förut. Annars var vädret riktigt härligt här igår, skön värme och sol. Just nu åkte ett par Carabinieris förbi mitt fönster med påslagna sirener. Nästan varje gång jag ser Carabinieris i full fart med blåljus susa iväg mot Napoli-hållet tänker jag på ”la camorra”. Det är någonting jag och människorna runt omkring mig lever mitt ibland, det går inte att undgå, hur jag än vrider och vänder på det. Alla säger att Salerno är en stad som är ”tranquillo” som ungefär kan översättas till lugn, vilket jag av mina intryck också kan intyga än så länge. Salerno och Napoli är inga farliga städer att åka till, är man en främling vet man ingenting som ingen annan vet. För italienarna är det inget man bryr sig om det där med maffiorna, alla vet om att den finns och man lever mitt ibland den, det är vardagen.
I onsdags uppstod också en lite konstig situation. En för mig främmande man dök upp här i huset med en plastpåse innehållande något som jag nästan tror skulle kunna uppfattas som djurplågeri hemma i Sverige. Plastkassen innehöll en flådd hel kanin och en kalkon, också flådd men med fötterna och huvudet i originalskick. Kanin har jag aldrig ätit, kalkon är jättegott. Kanin är för mig ett djur man har i buren på trädgården, inget man äter. Jag berättade för Carmela, Franco och den främmande mannen att i Sverige har man minsann kaninerna som ett slags husdjur (un animale per la casa) och att det därför kändes lite fel för mig att se den där flådda kaninen ligga i en plastpåse på matbordet. De övertalade mig att det inte var den sortens kanin som man har i huset, utan detta var en art som nästan klassades som en hare, (quasi un lepre). Nu ligger både kalkonen och kaninen i kylen, och så småningom dyker de väl på något sätt upp på tallriken. Det gäller att veta när, och hur denna lilla krabat smakar.
SALERNO – Venerdi, 23 ottobre
En tur i sopornas stad
Regnet faller i stora mängder här. Idag kan inte vädret beskrivas som annat än “bruttissimo”. När det väl regnar här, så är det ordentligt. Duggregn är inte lika vanligt som i Sverige, utan är här är det rejäla skurar som kommer. Tidigare idag åkte jag till Napoli, mest för att jag inte kom på något annat att göra. Att dega i Salerno hela dagen blir ganska segt och långtråkigt, därför ville jag utforska denna stora stad lite på egen hand. På grund av det riktigt vidriga vädret blev det ingen längre tur i Napoli, utan jag gick runt och kikade på gatorna kring den stora Piazza Garibaldi, en stor knutpunkt för bussar från alla håll, som också ligger nära tågstationen.
Napoli är verkligen en galen stad. Det där med soporna är verkligen sant, men också helt sjukt. Soporna som är pengar för maffian, men det är också soporna som gör Napoli till en unik stad. Soporna, den hetlevrade mentaliteten och trafikkaosen som äger rum varje dag. Imponerande är också hur många det finns som säljer paraplyer i Napoli när vädret är dåligt. Paraplyförsäljare finns det i varje gathörn, men är det sol säljer de kepsar.
Det finns många hus där som inte är speciellt vackra. Gamla, slitna betonghus som aldrig blir underhållna och börjar se riktigt skabbiga ut.
Salerno är verkligen en lugnare stad, jämfört med Napoli, men Napoli är också bra mycket större. Italiens tredje största stad efter Rom och Milano har inräknat med förorter ungefär 4,5 miljoner invånare, alltså halva Sveriges befolkning.
Jag lägger ut lite bilder från Napoli nedan, skåda de slitna fasaderna på husen.
SALERNO - Sabato, 24 ottobre
En enkel öl i nordisk anda
Idag var det härligt väder till att börja med, ca 18 grader och sol. Vädret förråde mig och min vän Brian när vi gick på fotboll tidigare idag. Solen försvann och molnen började spotta ut massa regn över Salerno-bukten. Matchen var dock härlig att gå på, det var riktigt bra stämning trots det dåliga vädret. Salernitana kammade hem tre poäng och fixade säsongens första seger. Bild från Salernitanas 3-0 mål. Notera de två männen med svarta jackor i vänstra hörnet, de är precis på väg att ge varandra en kram.
Kvällen bjöd på en rafflande tv-show, och sedan utgång med Brian, hans flickvän och några kompisar till dem. Vi börjar med tv-showen som ägde rum runt nio-tio tiden. Varje kväll går denna show på RAI Uno, som heter "Affari Toui", där programledaren Max Giusti verkligen är en profil för sig. Programmet har ungefär samma idé som "Deal or no deal", som gick på TV4 för några år sedan. Det finns nog ingen programledare lika skicklig och rolig i svensk tv Max Giusti, han står faktiskt i en klass för sig. Den som närmast liknar honom skulle nog kunna vara David Hellenius, men Giusti tar mycket mer plats i rutan än sin svenske kollega. I detta program gäller det att välja en låda, (varje låda innehåller en summa pengar, allt mellan € 0,5 - € 500 000) och sedan välja i turordning att öppna alla andra lådor, och sist öppna dem som man har valt och ligger framför sig på bordet.
Under spelets gång kommer det erbjudanden man kan välja att ta, om man till exempel inte vill "gambla" mer med pengarna och ändå få med sig en summa pengar hem, istället för att kanske åka tomhänt. Oftast brukar den personen som spelar välja att fortsätta spelet, istället för att ta de erbjudanden som man får. Publiken brukar oftast också alltid elda på den som spelar.
I lördags var det en tjej från norra Italien som spelade. Med två-tre lådor kvar att öppna, och chans att vinna € 800 000 (på lördagar kan man vinna mer pengar) eller € 20 som lägst valde hon att ta ett erbjudande på € 92 000. Med facit i hand gjorde hon helt fel. Efter spelet är slut öppnar man alltid lådan framför sig och kikar på hur mycket pengar den innehåller. Hade hon kört på den lådan som låg på bordet hade hon kammat hem € 800 000, en enorm summa pengar. Inte konstigt att hon grät, det var verkligen grymt att se hennes min när hon öppnade sista lådan. Kanske var detta ingenting mot som vad skulle komma i söndagens program. Återkommer om det i söndagens inlägg.
Efter den rafflande tv-showen gick jag som sagt ut med lite folk. Italienarna går i princip alltid ut sent, före elva är inget att tala om. Vi åkte till Cava, en liten fin stad uppe i bergen inte långt från Salerno. Där blev det ett besök på en restuarang och lite mat och dryck. För italienarna är det nästan självklart att man äter någonting när man går ut. För mig är det omöjligt att sitta och slänga i sig pasta runt 01-tiden på natten efter en stor middag på kvällen.
Brian kände likadant, därför svalde vi ett par enkla öl i Svensk-Dansk-anda och skrattade åt Paolo som var en riktig skojare.
SALERNO - Domenica, 25 ottobre
Sagan om Pasquale
Söndagen blev en väldigt lugn dag. Dels för att jag kom hem sent, sen vred vi ju om klockan också. Jag tror jag vred om de klockor jag har åt olika håll, för de visade olika allihopa. Detta gjorde mig helt knäpp och därför blev dagen därpå också som den blev. Trött som få och med ingen vanlig dygnsrytm vankade jag mig iväg till en bar och kikade på fotboll. Detta blev en dag i stillhetens tecken, där inte ens kaffet gjorde mig pigg.
Kvällens höjdpunkt var naturligtvis tv-showen med Max Giusti. Den som spelade spelet idag var en äldre herre vid namn Pasquale från Amalfikusten, lita på att det var intresse hemma i huset när en från trakten är med.
För Pasquale försvann lådorna med de stora summorna väldigt fort, alla utom den med maxvinsten € 500 000. Ju fler lådor med mycket pengar som försvann, ju mer nervös blev Pasquale och han började skaka när han skulle läsa upp en text. Redan nu tyckte jag synd om Pasquale, det märktes tydligt att han hade hamnat i en obekväm situation och förstod att de stora summorna var långt borta. Kanske skall man inte alltid utesluta det bästa, och kanske ska man våga lita på magkänslan ibland. Pasquale tog ett erbjudande på € 32 000, men det mest smärtsamma med denna historia var ögonblicket när han öppnade sin låda, efter att spelet var slut. Man kunde redan ana på Max Giustis min när han tjuvtittade i lådan att detta verkligen var ett grymt öde. Naturligtvis innehöll Pasquales låda € 500 000, och det var verkligen deprimerande att se honom börja gråta i tv. Hans hustru rusade fram till honom när han sjönk ihop i gråt och några arrangörer kom med vatten och servetter. Det enda Max kunde göra var att ge Pasquale en stor björnkram och ändå pumpa lite glädje i honom. Det verkade omöjligt. För Pasquale försvann den där lyxpensionen han hade kunnat levt i samma ögonblick han valde erbjudandet.
Summan Pasquale vann, € 32 000 var enligt Franco inte mycket.
- En pizza på en restaurang, sa han.
Nja tänkte jag, Pasquale får nog en hyfsad pension ändå. Att som pensionär få leva vid Amalfikusten är inte helt fel. För mig är det drömpensionen. Ett paradis med sol, värme, underbart vackert landskap och inte minst en pension i stillhet vid havet bland de vackraste delarna av Italien. Mycket bättre blir det inte, hur mycket pengar du än har.
A presto
En enkel öl i nordisk anda
Idag var det härligt väder till att börja med, ca 18 grader och sol. Vädret förråde mig och min vän Brian när vi gick på fotboll tidigare idag. Solen försvann och molnen började spotta ut massa regn över Salerno-bukten. Matchen var dock härlig att gå på, det var riktigt bra stämning trots det dåliga vädret. Salernitana kammade hem tre poäng och fixade säsongens första seger. Bild från Salernitanas 3-0 mål. Notera de två männen med svarta jackor i vänstra hörnet, de är precis på väg att ge varandra en kram.
Kvällen bjöd på en rafflande tv-show, och sedan utgång med Brian, hans flickvän och några kompisar till dem. Vi börjar med tv-showen som ägde rum runt nio-tio tiden. Varje kväll går denna show på RAI Uno, som heter "Affari Toui", där programledaren Max Giusti verkligen är en profil för sig. Programmet har ungefär samma idé som "Deal or no deal", som gick på TV4 för några år sedan. Det finns nog ingen programledare lika skicklig och rolig i svensk tv Max Giusti, han står faktiskt i en klass för sig. Den som närmast liknar honom skulle nog kunna vara David Hellenius, men Giusti tar mycket mer plats i rutan än sin svenske kollega. I detta program gäller det att välja en låda, (varje låda innehåller en summa pengar, allt mellan € 0,5 - € 500 000) och sedan välja i turordning att öppna alla andra lådor, och sist öppna dem som man har valt och ligger framför sig på bordet.
Under spelets gång kommer det erbjudanden man kan välja att ta, om man till exempel inte vill "gambla" mer med pengarna och ändå få med sig en summa pengar hem, istället för att kanske åka tomhänt. Oftast brukar den personen som spelar välja att fortsätta spelet, istället för att ta de erbjudanden som man får. Publiken brukar oftast också alltid elda på den som spelar.
I lördags var det en tjej från norra Italien som spelade. Med två-tre lådor kvar att öppna, och chans att vinna € 800 000 (på lördagar kan man vinna mer pengar) eller € 20 som lägst valde hon att ta ett erbjudande på € 92 000. Med facit i hand gjorde hon helt fel. Efter spelet är slut öppnar man alltid lådan framför sig och kikar på hur mycket pengar den innehåller. Hade hon kört på den lådan som låg på bordet hade hon kammat hem € 800 000, en enorm summa pengar. Inte konstigt att hon grät, det var verkligen grymt att se hennes min när hon öppnade sista lådan. Kanske var detta ingenting mot som vad skulle komma i söndagens program. Återkommer om det i söndagens inlägg.
Efter den rafflande tv-showen gick jag som sagt ut med lite folk. Italienarna går i princip alltid ut sent, före elva är inget att tala om. Vi åkte till Cava, en liten fin stad uppe i bergen inte långt från Salerno. Där blev det ett besök på en restuarang och lite mat och dryck. För italienarna är det nästan självklart att man äter någonting när man går ut. För mig är det omöjligt att sitta och slänga i sig pasta runt 01-tiden på natten efter en stor middag på kvällen.
Brian kände likadant, därför svalde vi ett par enkla öl i Svensk-Dansk-anda och skrattade åt Paolo som var en riktig skojare.
SALERNO - Domenica, 25 ottobre
Sagan om Pasquale
Söndagen blev en väldigt lugn dag. Dels för att jag kom hem sent, sen vred vi ju om klockan också. Jag tror jag vred om de klockor jag har åt olika håll, för de visade olika allihopa. Detta gjorde mig helt knäpp och därför blev dagen därpå också som den blev. Trött som få och med ingen vanlig dygnsrytm vankade jag mig iväg till en bar och kikade på fotboll. Detta blev en dag i stillhetens tecken, där inte ens kaffet gjorde mig pigg.
Kvällens höjdpunkt var naturligtvis tv-showen med Max Giusti. Den som spelade spelet idag var en äldre herre vid namn Pasquale från Amalfikusten, lita på att det var intresse hemma i huset när en från trakten är med.
För Pasquale försvann lådorna med de stora summorna väldigt fort, alla utom den med maxvinsten € 500 000. Ju fler lådor med mycket pengar som försvann, ju mer nervös blev Pasquale och han började skaka när han skulle läsa upp en text. Redan nu tyckte jag synd om Pasquale, det märktes tydligt att han hade hamnat i en obekväm situation och förstod att de stora summorna var långt borta. Kanske skall man inte alltid utesluta det bästa, och kanske ska man våga lita på magkänslan ibland. Pasquale tog ett erbjudande på € 32 000, men det mest smärtsamma med denna historia var ögonblicket när han öppnade sin låda, efter att spelet var slut. Man kunde redan ana på Max Giustis min när han tjuvtittade i lådan att detta verkligen var ett grymt öde. Naturligtvis innehöll Pasquales låda € 500 000, och det var verkligen deprimerande att se honom börja gråta i tv. Hans hustru rusade fram till honom när han sjönk ihop i gråt och några arrangörer kom med vatten och servetter. Det enda Max kunde göra var att ge Pasquale en stor björnkram och ändå pumpa lite glädje i honom. Det verkade omöjligt. För Pasquale försvann den där lyxpensionen han hade kunnat levt i samma ögonblick han valde erbjudandet.
Summan Pasquale vann, € 32 000 var enligt Franco inte mycket.
- En pizza på en restaurang, sa han.
Nja tänkte jag, Pasquale får nog en hyfsad pension ändå. Att som pensionär få leva vid Amalfikusten är inte helt fel. För mig är det drömpensionen. Ett paradis med sol, värme, underbart vackert landskap och inte minst en pension i stillhet vid havet bland de vackraste delarna av Italien. Mycket bättre blir det inte, hur mycket pengar du än har.
A presto
Kommentarer
Postat av: Morfar
Va! Tänker du redan på pensionen?
Trackback
