Om frukt och grönsaker
SALERNO – 30 ottobre
Buon giornoHur är det med förberedelserna inför Halloween där hemma? Kryllar det av pumpor och häxor i gathörnen?
Det gör det i alla fall inte här. Salernos invånare verkar inte bry sig överdrivet mycket om allhelgona helgen, i alla fall inte som jag uppfattar det. Att det är sista dagarna i oktober är det svårt att tänka sig nu. Solen skiner och temperaturen ligger runt 20 grader. Mandarinerna börjar så smått skördas här nere i Kampanien nu.
Denna vinterfrukt som är så populär hemma i Sverige är något som ger otroliga skörder i trakterna runt Salerno. Om de mandarinerna ni köper på Ica eller Konsum är härifrån vet jag inte, men denna region borde vara väldigt känd för Ica- och Konsumhandlare.
När jag väl kommer hem till Sverige tror jag att jag kommer sakna många saker. Skall jag rabbla allt blir det här ett långt inlägg, men jag håller mig till ämnet frukt och grönsaker. Närheten och de lokalproducerade frukterna och grönsakerna är något man är bortskämd med i en stad som denna (jag tror faktiskt aldrig jag ätit så mycket grönsaker och frukt som jag gör nu). Marknaden erbjuder ett sådant stort utbud som gör en liten plastkartong med ”Cocktail”-tomater på Ica helt löjlig och värdelös. Innehållet i denna lilla plastkartong är säkerligen fraktat genom halva Europa i lastbil eller flyg och har med största sannolikhet också stått antal timmar på ett lager och i butik innan tillagning.
Tomaterna man kan köpa på marknader och i butiker här håller en helt annan klass. De är stora, otroligt söta, närproducerade och väldigt billiga. För vad man betalar i Sverige för en plastkartong med ”Cocktail”-tomater får man nästan uppemot kilot här. Skörderna är otroligt stora, vilket gör att priset sjunker med ett antal kronor. Inte konstigt att man kan laga fantastisk mat när råvarorna är så fräscha och goda. För dem som tycker det är tråkigt att laga mat i Sverige skulle jag varmt rekommendera en matlagningskurs här i södra Italien. Bara att göra en sådan enkel rätt som ”insalata di pomodori” (tomater i olivolja, mozzarella, oregano, basilika,) gör allt mycket roligare i köket och glöm den där torra blodpuddingen.
Även om jag berömmer italiensk mat mycket här på bloggen är svensk mat i jämförelse inte helt värdelös. Maurizio, en vän till Franco som jag träffade igår berömde faktiskt oss svenskar för underbar mat. Tillsammans med frugan hade han varit på Ikea i Neapel och käkat köttbullar med potatis (polipette con patate) och tyckte det var riktigt gott. Någon slags ost hade han också köpt, jag undrar om det kan vara Västgötaost eller något i den stilen. Han gillade det i alla fall, vilket var kul att höra.
När vädret varit som de senaste dagarna är det helt underbart att gå längs Salernos strandpromenad ”il lungomare”. Så fort det är sol, drar sig folk hit till havet för att njuta av solen och närheten till havet. Igår stannade folk till och kikade på en kille som satt nere vid vattnet. Han fiskade med någon slags lina, och fångsten idag var två fina bläckfiskar. Borta vid badstranden såg jag också något som är helt otänkbart nu i slutet av oktober, nämligen folk som badar. Naturligtvis var detta turister, (antagligen tyska) för det finns inte en italienare i hela Kampanien som badar efter september. Italienarna klär gärna på sig så mycket vinterkläder som möjligt, dunjackorna och mössorna duggar faktiskt tätt redan nu, även fast det är varmt. Här i huset sitter Franco med filt och är fullt påklädd när han kikar på tv, samtidigt som turisterna badar… mamma mia vilken härlig kulturkrock.
Jag är riktigt glad att det är andra svenskar här på skolan. Visserligen är jag här för att lära mig prata italienska, men ibland är det härligt att bara kunna växla över till svenska (eller värmländska) och kunna göra sig riktigt förstådd hos någon, vilket ännu är svårt hos familjen. Ordet ”töligt” måste vara typiskt värmländskt, ingen av de svenska tjejerna förstår det i alla fall.
Pepparkakorna jag inhandlade till hushållet här försvann väldigt fort. Jag tror nästan hela paketet gick åt i fredags och de var väldigt omtyckta. Eftersom Ikea i Neapel antagligen är det enda ställe där dessa går att köpa föreslog jag för Carmela att vi kanske kunde baka pepparkakor. Därför efterlyser jag nu ett recept till pepparkaksdeg, om nu alla ingredienser går att inhandla här i Salerno vilket jag är lite osäker på. Hör av er om ni har ett recept till pepparkaksdeg.
Dessutom bifogar jag en bild från den härliga familjemiddagen vi hade här för några veckor sedan, med Carmela, Franco, Antionio och Ursula på bild. Carmela och Franco som är längst till höger och bredvid mig på bilden är min värdfamilj. Ursula är en kär arbetskamrat till Carmela, och Antonio är hennes make. Antonio har varit Carabinieri med titeln "Colonello" vilket är bland de högsta och finaste titlarna man kan ha som Carabinieri. Jag tror "Capitano" är den enda som är högre i skalan för Carabinieris. För den som inte känner till Carabinieri, är det en slags militärpolis här i Italien som inte har någon motsvarighet i Sverige, möjligen SÄPO, men den jämförelsen är heller inte helt rätt.
Ciao
Gio.
Una bella giornata!
Ciao
Solen skiner över Salerno, och temperaturen är säkerligen över 20 grader. Typiskt att detta väder skulle hålla sig undan för familjen när de var här, för detta är en riktigt fin dag.
Nu blir det ut i solen och en promenad längs havet, kanske en kaffe, cola eller en glass. Nyinvesterade solglasögon har jag också, snart är jag italienare!
Bellissimo!
A venerdi!
Giovanni
Giovedi, venerdi, sabato e domenica
Kaninen
Cari lettori
Sto bene a Salerno. Che tempo fa in Svezia?Qui il tempo dipende ogni giorno. Durante la scorsa settimana ho mangiato bounissimo cibi. La cucina italiane é una cucina molto intressante e contenere tante portate che sono buonissimo. Non ho nostalgia a Svezia, perché Italia é un nazione molto intressante e mi piace la gente, i Salernitani sono molti amichevoli verso stranieri.
Domani forse andró a Napoli, ma dipende sul tempo.
Buona giornata
/Giovanni
Hallå
Ovan skrev jag en liten mindre text på italienska, mest för att övertyga er där hemma om att jag i all fall lär mig något här nere. I morgon har vi ingen skola pga byggarbete runt skolan, och vi får därför inte någon el. Undervisningen blir svår utan de få lampor som finns i klassrummens tak, och jämför man inredning, teknologik och verktyg för undervisning med min gymnasieskola John Bauer har jag gått säkert nästan tio år tillbaka i tiden. Här är det whiteboard, anteckningsblock och vanliga bläck- och blyertspennor som gäller. Inget fel med det, jag har ju ändå växt upp med denna läroteknik. Dessutom är läraren för mig en mer viktig pelare än materialet.
Idag torsdag har det varit ganska krassligt väder, regn och lite åska förut. Annars var vädret riktigt härligt här igår, skön värme och sol. Just nu åkte ett par Carabinieris förbi mitt fönster med påslagna sirener. Nästan varje gång jag ser Carabinieris i full fart med blåljus susa iväg mot Napoli-hållet tänker jag på ”la camorra”. Det är någonting jag och människorna runt omkring mig lever mitt ibland, det går inte att undgå, hur jag än vrider och vänder på det. Alla säger att Salerno är en stad som är ”tranquillo” som ungefär kan översättas till lugn, vilket jag av mina intryck också kan intyga än så länge. Salerno och Napoli är inga farliga städer att åka till, är man en främling vet man ingenting som ingen annan vet. För italienarna är det inget man bryr sig om det där med maffiorna, alla vet om att den finns och man lever mitt ibland den, det är vardagen.
I onsdags uppstod också en lite konstig situation. En för mig främmande man dök upp här i huset med en plastpåse innehållande något som jag nästan tror skulle kunna uppfattas som djurplågeri hemma i Sverige. Plastkassen innehöll en flådd hel kanin och en kalkon, också flådd men med fötterna och huvudet i originalskick. Kanin har jag aldrig ätit, kalkon är jättegott. Kanin är för mig ett djur man har i buren på trädgården, inget man äter. Jag berättade för Carmela, Franco och den främmande mannen att i Sverige har man minsann kaninerna som ett slags husdjur (un animale per la casa) och att det därför kändes lite fel för mig att se den där flådda kaninen ligga i en plastpåse på matbordet. De övertalade mig att det inte var den sortens kanin som man har i huset, utan detta var en art som nästan klassades som en hare, (quasi un lepre). Nu ligger både kalkonen och kaninen i kylen, och så småningom dyker de väl på något sätt upp på tallriken. Det gäller att veta när, och hur denna lilla krabat smakar.
SALERNO – Venerdi, 23 ottobre
En tur i sopornas stad
Regnet faller i stora mängder här. Idag kan inte vädret beskrivas som annat än “bruttissimo”. När det väl regnar här, så är det ordentligt. Duggregn är inte lika vanligt som i Sverige, utan är här är det rejäla skurar som kommer. Tidigare idag åkte jag till Napoli, mest för att jag inte kom på något annat att göra. Att dega i Salerno hela dagen blir ganska segt och långtråkigt, därför ville jag utforska denna stora stad lite på egen hand. På grund av det riktigt vidriga vädret blev det ingen längre tur i Napoli, utan jag gick runt och kikade på gatorna kring den stora Piazza Garibaldi, en stor knutpunkt för bussar från alla håll, som också ligger nära tågstationen.
Napoli är verkligen en galen stad. Det där med soporna är verkligen sant, men också helt sjukt. Soporna som är pengar för maffian, men det är också soporna som gör Napoli till en unik stad. Soporna, den hetlevrade mentaliteten och trafikkaosen som äger rum varje dag. Imponerande är också hur många det finns som säljer paraplyer i Napoli när vädret är dåligt. Paraplyförsäljare finns det i varje gathörn, men är det sol säljer de kepsar.
Det finns många hus där som inte är speciellt vackra. Gamla, slitna betonghus som aldrig blir underhållna och börjar se riktigt skabbiga ut.
Salerno är verkligen en lugnare stad, jämfört med Napoli, men Napoli är också bra mycket större. Italiens tredje största stad efter Rom och Milano har inräknat med förorter ungefär 4,5 miljoner invånare, alltså halva Sveriges befolkning.
Jag lägger ut lite bilder från Napoli nedan, skåda de slitna fasaderna på husen.
En enkel öl i nordisk anda
Idag var det härligt väder till att börja med, ca 18 grader och sol. Vädret förråde mig och min vän Brian när vi gick på fotboll tidigare idag. Solen försvann och molnen började spotta ut massa regn över Salerno-bukten. Matchen var dock härlig att gå på, det var riktigt bra stämning trots det dåliga vädret. Salernitana kammade hem tre poäng och fixade säsongens första seger. Bild från Salernitanas 3-0 mål. Notera de två männen med svarta jackor i vänstra hörnet, de är precis på väg att ge varandra en kram.
Kvällen bjöd på en rafflande tv-show, och sedan utgång med Brian, hans flickvän och några kompisar till dem. Vi börjar med tv-showen som ägde rum runt nio-tio tiden. Varje kväll går denna show på RAI Uno, som heter "Affari Toui", där programledaren Max Giusti verkligen är en profil för sig. Programmet har ungefär samma idé som "Deal or no deal", som gick på TV4 för några år sedan. Det finns nog ingen programledare lika skicklig och rolig i svensk tv Max Giusti, han står faktiskt i en klass för sig. Den som närmast liknar honom skulle nog kunna vara David Hellenius, men Giusti tar mycket mer plats i rutan än sin svenske kollega. I detta program gäller det att välja en låda, (varje låda innehåller en summa pengar, allt mellan € 0,5 - € 500 000) och sedan välja i turordning att öppna alla andra lådor, och sist öppna dem som man har valt och ligger framför sig på bordet.
Under spelets gång kommer det erbjudanden man kan välja att ta, om man till exempel inte vill "gambla" mer med pengarna och ändå få med sig en summa pengar hem, istället för att kanske åka tomhänt. Oftast brukar den personen som spelar välja att fortsätta spelet, istället för att ta de erbjudanden som man får. Publiken brukar oftast också alltid elda på den som spelar.
I lördags var det en tjej från norra Italien som spelade. Med två-tre lådor kvar att öppna, och chans att vinna € 800 000 (på lördagar kan man vinna mer pengar) eller € 20 som lägst valde hon att ta ett erbjudande på € 92 000. Med facit i hand gjorde hon helt fel. Efter spelet är slut öppnar man alltid lådan framför sig och kikar på hur mycket pengar den innehåller. Hade hon kört på den lådan som låg på bordet hade hon kammat hem € 800 000, en enorm summa pengar. Inte konstigt att hon grät, det var verkligen grymt att se hennes min när hon öppnade sista lådan. Kanske var detta ingenting mot som vad skulle komma i söndagens program. Återkommer om det i söndagens inlägg.
Efter den rafflande tv-showen gick jag som sagt ut med lite folk. Italienarna går i princip alltid ut sent, före elva är inget att tala om. Vi åkte till Cava, en liten fin stad uppe i bergen inte långt från Salerno. Där blev det ett besök på en restuarang och lite mat och dryck. För italienarna är det nästan självklart att man äter någonting när man går ut. För mig är det omöjligt att sitta och slänga i sig pasta runt 01-tiden på natten efter en stor middag på kvällen.
Brian kände likadant, därför svalde vi ett par enkla öl i Svensk-Dansk-anda och skrattade åt Paolo som var en riktig skojare.
SALERNO - Domenica, 25 ottobre
Sagan om Pasquale
Söndagen blev en väldigt lugn dag. Dels för att jag kom hem sent, sen vred vi ju om klockan också. Jag tror jag vred om de klockor jag har åt olika håll, för de visade olika allihopa. Detta gjorde mig helt knäpp och därför blev dagen därpå också som den blev. Trött som få och med ingen vanlig dygnsrytm vankade jag mig iväg till en bar och kikade på fotboll. Detta blev en dag i stillhetens tecken, där inte ens kaffet gjorde mig pigg.
Kvällens höjdpunkt var naturligtvis tv-showen med Max Giusti. Den som spelade spelet idag var en äldre herre vid namn Pasquale från Amalfikusten, lita på att det var intresse hemma i huset när en från trakten är med.
För Pasquale försvann lådorna med de stora summorna väldigt fort, alla utom den med maxvinsten € 500 000. Ju fler lådor med mycket pengar som försvann, ju mer nervös blev Pasquale och han började skaka när han skulle läsa upp en text. Redan nu tyckte jag synd om Pasquale, det märktes tydligt att han hade hamnat i en obekväm situation och förstod att de stora summorna var långt borta. Kanske skall man inte alltid utesluta det bästa, och kanske ska man våga lita på magkänslan ibland. Pasquale tog ett erbjudande på € 32 000, men det mest smärtsamma med denna historia var ögonblicket när han öppnade sin låda, efter att spelet var slut. Man kunde redan ana på Max Giustis min när han tjuvtittade i lådan att detta verkligen var ett grymt öde. Naturligtvis innehöll Pasquales låda € 500 000, och det var verkligen deprimerande att se honom börja gråta i tv. Hans hustru rusade fram till honom när han sjönk ihop i gråt och några arrangörer kom med vatten och servetter. Det enda Max kunde göra var att ge Pasquale en stor björnkram och ändå pumpa lite glädje i honom. Det verkade omöjligt. För Pasquale försvann den där lyxpensionen han hade kunnat levt i samma ögonblick han valde erbjudandet.
Summan Pasquale vann, € 32 000 var enligt Franco inte mycket.
- En pizza på en restaurang, sa han.
Nja tänkte jag, Pasquale får nog en hyfsad pension ändå. Att som pensionär få leva vid Amalfikusten är inte helt fel. För mig är det drömpensionen. Ett paradis med sol, värme, underbart vackert landskap och inte minst en pension i stillhet vid havet bland de vackraste delarna av Italien. Mycket bättre blir det inte, hur mycket pengar du än har.
A presto
Middagen i lördags
Ciao
Familjen lämnade Salerno tidigt i tisdags morse. Resan verkade ha gått bra för dem. Här blev det ganska tomt, och eftermiddagarna blir lite annorlunda utan dem. Allt har sin tid här i livet, det var kul att träffas men tråkigt att säga hejdå. Nåväl, vardagen fortsätter här i Salerno som den brukar, veckorna går i ett och snart är oktober till ända.
Lördagens middag var verkligen något speciellt. Jag önskar jag kunde dra tillbaka tiden, det var en härlig stämning och en nyfikenhet hos båda parter där jag fick stå för översättningen av diverse språk. När jag kom hem på lördagskvällen, ca en timme innan middagen var ett annat par på besök i familjen. Jag hade inte träffat dem innan, och hade ingen aning om att de skulle vara med på middagen. Det var först när jag såg att det var nio tallrikar uppdukade som jag började förstå att de också skulle delta. Antonio och Ursula som de hette var vänner till Franco och Carmela. Carmela och Ursula hade jobbat tillsammans i trettio år, och Antonio var en före detta karabinjär-konstapel.
Nu över till maten.
På den första tallriken låg det massvis med olika specialiteter. En bruschetta, hemgjorda soltorkade tomater i olivolja, aubergine naturligtvis, marinerad ansjovis och oliver. Efter detta serverades pasta och små musslor som är kokta i buljong. Ungefär här någonstans tror jag Malin började bli mätt, och det har jag full förståelse för, det är inga små portioner som serveras inom dessa väggar.
Själv börjar jag få lite rutin med det där att äta stora middagar med fyra-fem rätter. Taktiken jag kör med är att äta lugnt, och att inte kasta i sig maten som italienarna gör. Som tredje rätt var det bläckfisk i tomatsås, med den där lutfisken och oliver till. Efter det blev det stora vanliga musslor, och sist men inte minst tiramisu som efterrätt. Är man inte mätt efter en måltid av detta slag blir man nog aldrig mätt. Familjen fick verkligen uppleva hur jag har det här i Salerno, matmässigt sett. Även om vi inte brukar käka liknande måltider varje vardagskväll har jag aldrig somnat med hungrig mage, och kommer nog aldrig göra så länge jag befinner mig i det här huset.
Att se olika kulturer och nationaliteter förenas kring en middag tycker jag var härligt att få se och uppleva. Italienarna var väldigt nyfikna på hur det är i Sverige, vad personerna i min familj jobbar med/ studerar till etc. Man behöver inte alltid ha samma nationalitet och språk för att kunna ha trevligt tillsammans, det tycker jag är något man bör tänka på oftare.
På nätterna blir det lite kyligt här. Därför fick jag förra veckan ett tjockt täcke att ha när jag sover. Igår frågade jag Carmela om det gick att sätta på elementet i rummet.
- Det gör vi inte än, kanske i december om det behövs, löd svaret på min fråga. Istället plockade hon fram ytterligare ett tjockt vintertäcke, så nu har jag tre stycken, det blir faktiskt lite varmt.
A venerdi
Buona giornata
Helgen med familjen
SALERNO - Lunedi, 19 ottobre
Imorgon tisdag lämnar familjen Salerno, Kampanien och Italien för gamla vanliga Sverige. Jag hoppas de haft en bra semester utefter de förutsättningarna som varit. Ungefär i samband med dem anlände det kyliga höstvädret hit och tog död på den varma och behagliga början på oktober. Riktigt tråkigt väder har det varit under deras vecka, men tyvärr rår jag inte över vädrets makter. De har i alla fall fått uppleva en äkta italiensk marknad, besökt Europas största aktiva vulkan, fått en rundtur i ett historiskt mästerverk, kikat på utsikten från Castello Arechi och sist men inte minst upplevt en fantastiskt trevlig lördagsmiddag med fyra italienare (inkluderat fantastisk mat). Jag börjar med fredag.
I fredags åkte vi aldrig till Napoli, utan bestämde istället att Pompeji var bättre lämpat denna dag då det var solsken och värme. Pompeji var fantastiskt att se, och det är svårt att föreställa sig att man kunde bygga så ståtliga palats och kyrkor innan Kristus tid. Pompeji var mycket större än vi tänkt oss, och det tog en bra stund att gå runt och kika. Ibland önskar jag verkligen att det fanns tidsmaskiner. För skulle jag få möjligheten att resa tillbaka till Pompejis stora dagar, skulle jag utan tvekan ta den chansen. Hade Vesuvius aldrig spottat ut all lava hade kanske Pompeji varit en av Italiens största städer idag, istället för Napoli. När vi var klara med Pompeji åkte vi hemåt, vi var nog alla trötta och slitna, det tar på krafterna att gå bakåt i historien.
Lördagsförmiddagen tillbringade vi kring Stadio Vestuti här i Salerno, där en av marknaderna äger rum. På denna marknad kan man hitta nästan allt, från köksinredning till kläder, frukt och fisk. Den här marknaden är lite charmig, framförallt på frukt och fisksidan där otroliga produkter erbjuds. Områdena häromkring runt Salerno ger varje år rika skörder av massvis med frukter och grönsaker. Citronerna här är enorma och väldigt kända för området. Likaså är melonerna, tomaterna, vindruvorna, päronen och oliverna fantastiska. Efter marknaden styrde vi kosan mot Paestum, ett ställe där gamla grekiska tempel skulle vara sevärda. Det var de, men vädret i Paestum var bedrövligt. Vi tog lite kort och åkte hemöver. På lördagskvällen vankades det middag hemma hos värdfamiljen. Jag kan inte säga annat om middagen än att maten var otroligt god, och sällskapet var inte sämre det. En längre rapport om lördagens middag kommer på onsdag, den får inte plats i detta inlägg.
Igår besökte vi Vesuvius, vulkanen som bara är några mil bort. Vägen upp mot Vesuvius är väldigt brant och som chaufför bör man vara uppmärksam hela tiden. Regnar det blir vägen väldigt halkig. På Vesuvius var det inte varmt. Ca 5 grader och blåst, det var ingen idé överhuvudtaget att gå upp till toppen och titta ner i kratern. Dessutom är utsikten helt värdelös när molnen ligger lågt som de gjorde igår. Vid klar sikt kan jag bara föreställa mig utsikten från Vesuvius.
Efter besöket på vulkanen styrde vi kosan mot Caserta, en ort några mil nordost om Neapel. Jag hade hört talas om ett vackert slott med fantastiska fontäner. Tyvärr var det ingen aktivitet på fontänerna och ganska kyligt i Caserta, så det blev en snabb visit och en kaffe. Idag är det som sagt sista dagen med familjen, därför måste jag kila iväg nu, men jag lovar er, ett längre inlägg om helgen och middagen kommer på onsdag.
Några bilder från Vesuvius och Pompeji kommer här.
Ciao.
Napoli idag
Buon giorno
Solen lyser över Salerno idag, även om temperaturen har varit varmare. Det blir ett kort inlägg här idag, jag och familjen åker om någon timme till Napoli. Där skall vi antagligen göra de typiska turistgrejerna och gå på marknad. Napoli är en galen stad, åker ni dit så var vaksamma för galna bilister och ficktjuvar. Staden har också en charm, den charm som bara kan förknippas med Napoli, ett organiserat kaos. Pizzan uppstod i Napoli, säkerligen blir det en och annan Napolitana idag.
Igår var vi uppe i borgen här i Salerno och kikade. Det blåste riktigt kyligt men utsikten över Salerno-bukten är hur häftig som helst. Castello Arechi som borgen heter var tydligen bland de första borgarna i Europa som byggdes för att hålla utsikt över hav och land för att upptäcka fiender i god tid. Utsikten är verkligen fantastisk.
Imorgon blir det middag hemma hos min värdfamilj, tillsammans med familjen som kommit hit på semester. Vädret har verkligen svikit dem, så nu sätter jag min tillit till att Carmela gör något riktigt gott tills imorgon, så de i alla fall kan åka hem med något positivt minne. Jag hörde något om en Tiramisu, det tror jag blir utmärkt.
I helgen planerar vi också att besöka Pompeji, som för många år sedan begravdes under ett av Vesuvios utbrott. Staden är sedan Romartiden och skall vara i väl bevarat skick.
Nu hinner jag inte skriva mycket mer, men jag önskar er alla en trevlig helg och att snön där hemma ligger kvar till jul. En vit jul skulle jag uppskatta efter en lång och fantastisk höst här nere i Italien.
Vi hörs på måndag
Ciao
Ett kärt återseende
Ett kärt äterseende
SALERNO – Mercoledi, 14 ottobre
Ciao
Igår anlände ”la famiglia” hit till Salerno. Det blev ett kärt återseende som ett kul avbrott i min vardag. Att få besök känns verkligen roligt. Att få visa upp staden och regionen för nya människor ska bli ett sant nöje. Resan hade gått smidigt för dem, flyget hade anlänt 35 minuter tidigare än väntat och bilkörningen gick också galant. Från Rom och ned till Reggio di Calabria (tåspetsen på ”stöveln”) går det en fin motorväg, som passerar Napoli och Salerno. Att de var lite trötta har jag förståelse för, jag gjorde samma resa själv för några veckor sedan. Familjens första anhalt var att hitta till Via Porto, vilket gick utmärkt. Efter detta blev vi inbjudna av Franco på lite kaffe och kakor. Jag tror han tyckte det var riktigt kul att träffa lite nytt folk, det skall sägas att folket här är väldigt vänliga, hjälpsamma och bjuder gärna på nästan allt de har. Jag älskar de här människorna och deras gästvänlighet, bättre stad att komma till som utländsk student får jag nog leta efter.
Att italienarna inte är speciellt organiserade på vissa saker är något man får lära känna på här i Salerno. Några timmar på eftermiddagarna brukar man stänga för en ”riposino”, som är den italienska versionen av en ”siesta”. Riposinon brukar vara mellan 13-17, men det där varierar verkligen. Att hitta en restaurang som var öppen runt 16-tiden var svårt, eftersom lunchen är slut och tiden är ungefär mitt i riposinan. Till slut gick vi till ett ställe där jag brukar gå och ta en pizzetta (pizzaslice). Det blev i alla fall något att stoppa i magen för de hungriga resenärerna som intagit Salerno med förhoppning om fint semesterväder. Tyvärr lever vädret inte upp till förväntningarna för tillfället, det har varit kyligare två dagar nu och rapporterna ser inte alltför ljusa ut. Hoppet är väl det sista som överger en, och kikar man bara tillbaka på temperaturerna för en vecka sedan är det som natt och dag. Det där med att boka ”rätt” semestervecka är inte alltid det lättaste.
Vi får se vad vi hittar på här i dagarna, men att ligga på stranden kan nog uteslutas än så länge. Det finns en del andra alternativ att välja på, Vesuvio, Pompeij, Napoli, Amalfi och Paestum är bara några.
Byggnaden skolan ligger i är ett riktigt gammalt fascistbygge. Golvet i ett av rummen pryds av de kors som användes av både nazisterna och fascisterna under 1930- och 40-talet. Det skulle vara intressant att lyssna om väggarna i byggnaden kunde tala. Det gamla fascistpalatset har också Salernos äldsta hiss, inget för den som är rädd för ett stopp. På väggarna i skolan har man satt upp tavlor med årgångar av mynt och sedlar i valutan lire, som fanns här i Italien innan Euron kom. 1000 lire fanns på mynt. Skulle man gå ut och handla var plånboken säkert fylld med flera miljoner lire, lite skillnad mot dagens Euro.
Nu ska jag kila iväg med familjen stund.
A venerdi
Johan
En tur i Salerno
SALERNO - Lunedi, 12 ottobre
Sommaren börjar så småningom dra mot höst även här i södra Europa. Lördagens värmebölja (jag blev svettig av att ha på mig shorts och en t-shirt) följdes upp av två korta, men kraftiga regnskurar. Den ena var natten mellan lördag och igår, den andra ägde rum igår förmiddag. Söndagen bjöd annars på en tur i bil runt Salerno med Franco, Salvatore och Antonio, tre härliga äldre män som gärna ville visa upp de finaste delarna av sin stad. Att beskåda den italienska trafiken är ett nöje i sig, och jag tror faktiskt att italienarna själva är de enda som förstår reglerna som gäller. Stoppskyltar är inget man stannar för, de har ungefär samma innebörd som en ”lämna företräde” skylt i Sverige. Säkerhetsbälte existerar nästan inte. De började skratta när de såg att jag försökte gräva fram det bakom sätet. Salvatore som körde satte faktiskt på sig bältet, men detta efter att vi passerat en Carabinieri. Vi avslutade turen med en kaffe på bar St Teresa nära huset. Tydligen var det Carmelas släkting som hade baren, och jag imponeras av hur många min värdfamilj antingen är släkt och vänner med, eller känner riktigt bra. Medan vi drack kaffet frågade jag Franco om han kände de som har en av pescheriorna som ligger längs Via Porto. Jodå, minsann gjorde han det och hade namn på dem allihop. Genast ställde jag frågan om han kände många som bodde längs Via Porto. Han svarade att han kände nästan alla. Oj tänkte jag, jag som inte ens känner de som bor på min gata hemma som är fyra gånger mindre än Via Porto och långt ifrån antalet som bor här. Jag älskar den här mentaliteten som finns här. Prata gärna mycket och högljutt med alla, var inte rädd för att säga något.
Igår kväll var jag också på fotboll här i Salerno. Salernitana mot Cittadella, en match som slutade 1-2, seger för Cittadella. Fin stämning på Stadio Arechi, och mycket folk för att vara andradivisionen.
I lördags var jag ute på en tur, jag ville upptäcka de delarna av stan jag inte besökt ännu. Jag tog bussen och hamnade ganska långt bort. Det var så mycket folk på bussen att det var omöjligt att hoppa av, därför hamnade jag nästan en mil bort i andra änden av stan. Pizzabjudningen var en härlig tillställning. Härligt käk och snack om Berlusconi med Salvatore.
Jag publicerar lite bilder från min rundtur i Salerno nedan, så hörs vi längre fram i veckan.
Johan
Il lungomare e il popo
Ciao
Läget är stabilt här i Salerno. Dagarna avlöser varandra fort och snart har jag varit här i en månad. Herregud, vad tiden går fort när livet leker. Liksom dagarna avlöser varandra, avlöser den ena såpan om Berlusconi den andra, hela tiden, dygnet runt. Det är ett samhälle jag lever i som verkligen andas och lever Berlusconi. Jag tror ändå han är mer populär i norr, här i söder är det inga stora Fiat eller Alfa-Romeo-industrier som ger tusentals med jobb. Vincenzo, en kille jag snackade med häromdagen berättade att finanskrisen slagit otroligt hårt mot södra Italien, liksom den gjort mot hela världen.
- Det är många som tittar på saker i butikerna här, men få som köper, sa han.
Ärligt talat märker jag ingen större skillnad. Tiggare finns det överallt, Salerno är inget undantag. En likhet med Karlstad, det finns rosförsäljare.
De två senaste eftermiddagarna har jag tillbringat längs den härliga strandpromenaden ”il lungomare”. Detta är en mötesplats för folk, här kan man sätta sig på bänkarna vid någon mindre Piazza och bara ta det lugnt. Det är alltid lite svalare nere vid vattnet eftersom friska vindar kommer in från medelhavet. Här pluggade jag en stund idag, och passade även på att försöka förstå några av artiklarna i ”Corriere dello Sport”.
Igår var la cena (middagen) verkligen något speciellt. Som alltid så låg det en stor portion pasta på min tallrik, men när jag började gräva i pastan satte jag nästan spaghettin i halsen. Mitt bland maten låg en mindre bläckfisk i sitt hela format. Vad hela friden är detta, tänkte jag. Jag såg tentaklerna och tänkte att det här blir en jobbig middag. Men det blev ingen jobbig middag, bläckfisken och ”il polpo” som den också kallas smakade utmärkt. För familjen som kommer på tisdag kan jag också redan nu varna att bli inte förvånade om ni får en hel fisk på tallriken, eller musslor med skal, så äter man ”frutti di mare” (skörden av havets frukt) här.
Efter pastan med bläckfisk väntade en svensk julklassiker på oss. Lutfisk? I Italien? Sanna mina ord. Det var verkligen lutfisk som serverades, eller någon annan fisk från nordhavet som smakade precis som denna. Otroligt, och ni som känner mig vet att jag gillar lutfisk. Dock fick vi ingen vitsås eller potatis till, utan nu var det oliver som gällde.
Imorgon lördag väntar en pizzabjudning på kvällen med lite släktingar till familjen. Jag hoppas ämnet Berlusconi kommer till ytan, Salvatore som kommer på besök är en riktig supporter till premiärministern. På dagen styr jag eventuellt kosan mot Vietri och tillbringar dagen på stranden, förutsatt att det är bra väder. Vietri behöver det inte vara bra väder för att åka till, det är värt ett besök ändå. På söndag har jag köpt biljett till Salernitanas match mot Cittadella. Salernitana är Salernos lag och håller till i andradivisionen Serie B.
Vi hörs till veckan. Trevlig helg. Ciao
En bruschetta i solskenet på Piazza Umberto
SALERNO - Martedi, 6 ottobre
Boun giorno!
En synnerligen fin dag var det här igår. Skön värme, sol och lite friska vindar. Hösten där hemma har jag hört talas om, men det är inget jag längtar efter. Snö redan i oktober är inte vanligt hemma och än mindre vanligt här. Jag är inte helt säker, men jag mycket svårt att tro att det skall falla någon snö här i vinter. Vi är ett par dagar inne i oktober månad och detta väder skulle klassas som högsommarvärme där hemma i Sverige. Nåväl, jag befinner mig ju ett par hundra mil söderut.
Igår tog jag också beslutet att smaka en bruschetta (rostat bröd med tomater, olja, basilika, oregano och mozzarella) på Piazza Umberto, precis vid skolan. Att sitta där i solskenet med en bruschetta i handen och känna lugnet av den italienska vardagen var en känsla jag skulle vilja uppleva lite oftare. För er som åker till Italien och vill beställa en bruschetta, kom ihåg att uttala ch som ett k. Med andra ord en brusketta. Bokstaven k används inte speciellt mycket i det italienska språket, utan c och ch är det man använder för k-ljudet. H uttalas inte, utan man skippar helt enkelt att säga ordet med ett h-ljud. Första gången jag hörde Franco här i familjen säga Dr House höll jag på att skratta ihjäl mig, eftersom de uttalar det Dr Ouse. Den före detta Formel 1-föraren Michael Schumachers namn uttalas Mikael Schumakker, också något jag började skratta åt.
En Piazza är för övrigt också ett torg, eller det som ofta i vissa städer i Sverige kallas för ”plan”, exempel Fridhemsplan eller Backaplan. Piazzor finns det överallt, och för att det skall kallas för Piazza räcker det ibland med att det är en lite större parkeringsplats mellan några hus. Piazzorna varierar olika på storlekar, och det finns väldigt många små som är hemtrevliga och mysiga med enbart några restauranger. Jag lägger ut en bild på en Piazza från Amalfi nedan. Om en vecka anländer också familjen hit, vilket ska bli riktigt trevligt. Samma kväll som de anländer är det en stor fest i Villa Comunale (en stor park) för Berlusconi tror jag. Någon slags fest om frihet som jag fattar det. Berlusconi kommer nog inte hit, (då hade det varit större uppståndelse) men jag tror det har något med alliansen att göra. Den här parken Villa Comunale är ganska schysst, den är ren, stängd på natten, har fina fontäner och är en plats där man kan vila och ta det lugnt under dygnets hetaste timmar. Det är ingen park man är rädd att gå igenom på sena kvällar, en skillnad kanske mot många svenska parker som är belagda i centrum.
Jag gör en liten ordlista för er som gillar att lära er nytt, och till familjen så de är väl förberedda när de kommer.
Via – väg
Spiaggia – strand
Pioggia – regn
Gelato – glass
Albergo – hotel (hotel går också att använda)
Macchina (auto) – bil
Acqua – vatten (naturale-vanligt vatten, frizzante-med kolsyra)
Mare – hav
Autostrade – motorväg
Bancomat – bankomat
Johan
En festmåltid utan dess like
Jag måste bara berätta om festmåltiden igår i familjen. Det var Francescos namnsdag, så naturligtvis skulle detta firas. Vid 14-tiden började det dukas fram på bordet. Försök att hänga med nu, för det var mycket vi käkade. Alltid pasta först, igår var det lumparfavoriten ravioli till första måltid. Dock inte på burk, som jag hört att de ökända historierna från lumpen brukar vara. Raviolin smakade mycket bra, likaså gjorde potatisen och köttet som serverades efter. Efter köttet var det dags för lite grönsaker. Melanzana och paprika som var fylld med massa smått och gott, typ bär och lite grönsaker. När vi var klara med grönsakerna började det dukas fram närproducerad honungsmelon som var fantastisk. Sist men inte minst kom också en stor tårta. Denna tårta smakar nästan som sockerkaka, fast mycket sötare och mer godsaker i. Till detta äter man bullar fyllda med vaniljsås. Sedan naturligtvis kaffe på detta, puh. Jag har nog aldrig varit så mätt som igår efter käket. Men sedan på kvällen när det kom andra gäster skulle vi naturligtvis äta igen, men inte riktigt lika mycket. Tiramisu serverades tillsammans med den stora tårtan på kvällskvisten, detta var en underbar mix av efterrätt. Nu kilar jag ut i solen (ca 28 grader idag) en stund, vi hörs mercoledi.
Johan
Ett svenskt avbrott i den italienska vardagen
Hallå!
Jag är glad för att det finns entreprenörer. Jag är glad för att Ingvar Kamprad trodde på idén om att kunna sälja bra och snygg inredning till ett schysst pris. Jag tackade Ingvar idag med att besöka ett av hans många varuhus, nämligen det som ligger i Napoli (Neapel). Min vardagskänsla av att gå på Ikea hemma i Sverige brukar inte vara något speciellt, Ikea åker man till för att antingen köpa möbler eller billig korv. Att spendera tid där bara för sakens skull ligger inte i min naturliga livsrytm. Idag hängde jag med de svenska tjejerna till Ikea i Napoli och fann det roligare än jag väntat. Att alla Ikea-varuhus världen över ser likadana ut är en av punkterna i Kamprads affärsplan som blivit en sådan framgångssaga. Men så likt de svenska som jag fann detta varuhus i Napoli var nästan spöklikt. När man till och med hittar svenska böcker i bokhyllorna, burkar med Norrlands Guld och flaskor med svensk glögg blir man väldigt hemmastolt. Inte hade jag räknat med att varorna här skulle ha samma namn som i Sverige. Jag undrar vad italienarna tänker om namnen, när till och med jag blir knäpp på dem.
Det är inte heller bara en stad som bär det vackra namnet Karlstad, det är också en produkt på Ikea. Må produkten vara något slags överdrag till soffor, men skylten med detta namn var jag häpnad över att se i Napoli, Italiens tredje största stad. Efter shoppingronden begav vi oss mot restaurangen, där något typiskt svenskt väntade våra magar. Köttbullar, potatis och lingonsylt blev dagens lunch, och frågan är om det kan bli mer Ikea än just detta. För mig är Ikea signifikativt med just denna rätt, bokhyllan Billy och den där billiga korven. Att besöka den lila matbutik som fanns vid utgången gjorde mig ännu mer glad. Jag har aldrig varit så lycklig över att se en påse Ahlgrens bilar eller ett paket Leksands knäckebröd. Nästan allt som är typiskt svenskt i matväg fanns i denna butik. Lingonsylt, Kalles kaviar, Abba-sill, havre-flarn, Pågens kanelgifflar och sist men inte minst julsnaps.
Till min italienska värdfamilj köpte jag med en påse Ahlgrens bilar och ett paket med Annas hembakade pepparkakor. Carmela förstod att det var godis i påsen, men när jag sa ”macchina” (bil) och pekade på påsen måtte hon trott att jag antingen druckit några Grappa för mycket, eller inget vatten alls denna varma dag.
Napoli hann jag inte utforska mycket av idag, men det får bli längre fram. Däremot har jag nog redan sett en del av verkligheten av vad boken ”Gomorra” handlar om. Redan igår såg jag bakgator där jag inte skulle vilja vistas på kvällstid, och mycket folk som säljer väskor på gatorna. Det finns ett par orter kring Napoli jag gärna skulle vilja besöka, men man måste också lyssna på rekommendationerna folk ger. Orter såsom Caserta och Casal di Principe sägs vara vackra att beskåda, men därav den sistnämnda är ett ställe där man bör vara försiktig, liksom man bör vara i hela Napoli. Det kryllar nämligen av ficktjuvar, även om det inte är det värsta som finns i stan, ni som hört talas om boken ”Gomorra” fattar poängen. Till exempel fick jag inte ta med mig nycklarna till huset till Napoli, utan dessa var jag tvungen att lämna i huset.
En bussbiljett till Napoli kostar €5,3 vilket är väldigt billigt, med tanke på att biljetten kan användas i ett dygn för hur många resor som helst inom regionen. En bussbiljett med de lokala stadsbussarna här i Salerno ligger på €1,10, och då kan biljetten användas inom en och en halv timme för alla bussar i Salerno. Imorgon är det Francescos namnsdag, därför blir det lite middag och så här imorgon, det ser jag med glädje fram emot.
A domani
Johan
En vän i Brescia och ett tungt farväl
SALERNO – Giovedi pomeriggio, 1 ottobre
Jag sitter här för mig själv i mitt rum och funderar lite. Tänker på mina nära och kära där hemma, och på hur allt hemma i Sverige är. Det är få saker jag saknar därhemma, men må dessa vara familj och vänner. Jag hoppas alla där hemma mår bra, och jag skulle så gärna vilja att ni fick uppleva samma saker jag gjort här under två veckor, jag har verkligen haft det bra. Jag vet inte om verkligheten hunnit ikapp mig idag. Snart har jag haft två underbara veckor här (undantag två dagar) och levt livet i ett paradis som har ännu mer att visa. Ännu har jag inte upptäckt alla delar av stan, och jag har heller inte varit i Napoli. Av någon anledning är jag ”mätt” och trött idag, jag och David har precis varit uppe i ”Il castello” som är den gamla fästningen uppe i bergen. Vyn var riktigt fin, men ute till havs såg vi att sämre väder är på ingång mot Salerno. Imorgon väntar ett tungt farväl till den person jag umgåtts mest med här under de två första veckorna, britten David som bor i Amsterdam. Även om han är ganska många år äldre än mig har vi haft grymt kul tillsammans, och jag har skrattat enormt åt hans berättelse om hans Sverige-visit, där han blev bjuden på köttbullar med potatismos och lingonsylt – och spydde upp allt. Han beskrev mixen om att ha lingonsylt på köttbullarna som ”terrible”, vilket jag inte tror skulle göra många husmödrar där hemma i stugorna glada.
På måndag anländer nya studenter till skolan, och bland dem har jag hört om en dansk som ska komma hit. Igår pratade jag också med Milena på skolan om min framtid här, och jag kan meddela er där hemma att jag blir kvar ytterligare två eller tre veckor här i Salerno. Efter det styr jag eventuellt kosan norrut och mot Milano. Utanför Milano ligger ett ställe som heter Brescia där jag eventuellt stannar för ett par dagar. På tåget hit till Salerno träffade jag en ny vän som heter Francesco. Vi bestämde redan på tåget att vi skulle ses antingen i Napoli eller i Brescia. Jag snackade med honom idag på telefon, och han hälsade mig välkommen. Mitt Telia-abonnemang ligger nere för ett tag, nu kör jag ett italienskt sim-kort med företaget Wind. Vi får se hur det blir när det närmar sig med resan till Brescia, men just nu skulle det kännas som att åka ifrån någonting kärt om jag lämnade Salerno, familjen och Kampanien. Innerst inne vet jag också om att den dagen ändå måste komma, precis liksom den dagen jag lämnade min riktiga familj i Karlstad. Det är en dag jag fruktar, och jag vet hur fort tiden kommer gå tills det är dags att säga Arrividerci för alltid, och fälla de där tårarna som nästan fräter av sorg på huden. Men med andra ord kan jag redan nu säga att ni inte behöver hälla upp någon glögg vid Lucia, den hinner bli kall innan jag kommer hem. Till farmor vill jag också hälsa att det inte blir något pepparkaksbak i år för min del, jag håller på att lära mig ett nytt språk och upptäcka ett land på egen hand. Hoppas det är ok, men middagen på juldagen med kalkon missar jag aldrig. Nu ska jag göra lite läxor, sådana har jag inte haft på några år, vi hörs lunedi.
A presto
Johan
